Vitryssland: Europa måste stödja oppositionen.
Har president Lukasjenko övervägt att underkasta sig en rättspsykiatrisk undersökning?
Det frågade journalisten Irina Chalip, ryska Novaja Gazetas Minskkorrespondent, vid en presskonferens för ett tag sedan. Blir resultatet att ni är fullt frisk, menade hon, tystar ni de kritiker som hävdar motsatsen. Bedöms ni vara sinnessjuk – ja, då undgår ni ju straff för de människor ni har mördat.
I dag sitter Chalip fängslad. Det gör också hennes make, den oppositionelle presidentkandidaten Andrej Sannikau. De vitryska myndigheterna försöker ta parets treårige son från familjen genom att tvinga barnets mormor att genomgå diverse fysiska och psykiatriska undersökningar.
Det har gått en månad sedan arresteringarna i Minsk av över 700 demonstranter och sju av nio alternativa presidentkandidater. Om två tre månader kommer massrättegångar att inledas. Irina Chalip och Andrej Sannikau riskerar upp till 15 års fängelse för sina roller i protesterna mot Alexander Lukasjenkos omval. Den sista januari påbörjar diktatorn ännu en mandatperiod som landets president.
Över hela Vitryssland drabbas nu de oliktänkandes familjer av terror. Viktar Gorbatjou är en av presidentkandidaten Uladzimir Njakljaeus närmaste medarbetare och talesman för rörelsen Säg sanningen. Jag träffar honom på ett hotell i Gamla stan i Stockholm tillsammans med andra ledande personer ur oppositionen. Fem till tio hus genomsöks av KGB varje dag, berättar Gorbatjou. I december skickade polisen en brandbil till hans hus för att, med hjälp av stegen, kika in genom fönstren och se om han var hemma. KGB har dykt upp på hans sons skola och frågat ut honom om pappan. Gorbatjou gestikulerar upprört. Flera av hans fingrar är otäckt böjda och blålila. Som situationen ser ut nu kan han inte befinna sig på vitrysk mark. Via Ryssland har han lyckats ta sig till väst. På hemmaplan är hans närmaste utsatta för ”en fruktansvärd press.”
Den unge kristdemokratiske politikern Dzjanis Sadouski blev kallad till KGB i förrgår och skulle ha inställt sig i går. I stället är han i Stockholm. För tre dagar sedan gjordes en husrannsakan av hans kontor. Datorer, möbler, till och med kaffekoppar stals. Vågar han resa tillbaka? Självklart, svarar han. Där finns hans barn, och han är mycket orolig för dem.
Är det här någonting nytt, att myndigheterna slår så hårt mot oppositionellas familjer och släktingar? Alla nickar. Den före detta ministern Aljaksandr Kazulin, kandidat i presidentvalet 2006, har en invändning.
– Det är en nygammal metod. Stalin använde den först.
Stanislau Sjusjkievitj, det självständiga Vitrysslands första statschef 1991 och medarbetare i Andrej Sannikaus valstab, ger mig en bild på Irina och hennes son.Fotot är taget på ett tåg tre dagar innan hon fängslades. Våra vitryska journalister är hjältar, säger Sjusjkievitj, och Chalips enda brott var att berätta pravda – sanningen.
Jag bläddrar igenom en motion om Vitryssland som den konservativa partigruppen EPP lagt fram. I dag hålls omröstningen i Europaparlamentet. Politikerna omkring mig vill särskilt lyfta fram den sista punkten: politisk representation i Bryssel för oppositionen. Här finns många andra, konkreta förslag som akut förtjänar bifall: en uteslutning av Vitryssland från det östliga partnerskapet. Att reseförbudet för Lukasjenko och hans närmaste träder i kraft. Och en mer udda idé som lär svida för ishockeyfantasten Lukasjenko: inget ishockey-VM i Minsk så länge landet har politiska fångar.
Situationen förvärras för var dag som går. EU måste överge den förhandlingsinriktade linjen och med kraft fördöma regimen i Minsk. De fyra oppositionspolitikerna återkommer flera gånger till frågan om solidaritet. Kan européerna verkligen vara lyckliga, när andra människor mitt i Europa plågas under en diktatur?