I tidskriften The New Republic (2/5) berättar den lysande litteraturredaktören Leon Wieseltier hur han och hans fru promenerade mot Vita huset några dagar efter den 11 september 2001. Himlens tomhet sammanfattade stämningsläget: rädsla och sorg hade fångat huvudstaden. På taken runt presidentens bostad låg krypskyttar med laddade vapen. På tv-apparaterna repriserades bilder av de kapade flygplanen som flög in i World Trade Center och militärhögkvarteret Pentagon.
”Vi lämnade vårt hus för en nervös stad”, skriver Wieseltier.
I samma Washington upplevde han i måndags scener av lättnad och glädje. Lafayette Park, som var öde efter den 11 september, fylldes nu av tusentals människor från alla delar av samhället, ofta med en flagga i handen. En ung man höll upp ett papper med texten ”En glad muslim”. En annan person bar ett plakat med budskapet ”Ta hem trupperna”, utan att det framkallade några kontroverser. Människor samlades för att fylla det stadsvakuum som uppstod efter terrorattackerna.
Scenen var naturligtvis tölpaktig, konstaterar Wieseltier. Det dracks öl och det viftades med flaggor och det sjöngs nationalsång. Men folkmassan var inte blodtörstig. Den skrek inga hatramsor, den brände inga flaggor eller böcker, den ropade inte efter hämnd. Vad människor gjorde var att visa sin tacksamhet över att en massmördare inte längre kunde hota dem eller deras familjer, att den amerikanska huvudstaden slutligen tagit sig ur paralysen.
Även om glädjen i en del fall tog sig primitiva uttryck, var den breda reaktionen fredlig och förmedlade en känsla av befrielse.
Det fanns onekligen skäl att känna lättnad. Usama bin Ladin gjorde aldrig någon hemlighet av att de mänskliga rättigheterna var hans fiende. Massmord var medlet och det hårda religiösa kalifatet målet; kort sagt en värld rensad på de friheter som bär upp vår demokrati.
Hittills har världens muslimer fått betala det högsta priset för denna mordiska ideologi, om man ser till antalet döda i al-Qaidas terrorattacker. Dessutom har miljontals muslimer i land efter land drabbats av misstro och svårigheter i spåren av bin Ladins självpåtagna roll som talesman för islam. Sällan har en person och ideologi på så kort tid skapat sådana spänningar mellan människor.
Att bin Ladin inte längre kan hetsa, hata och döda skapar en möjlighet att läka de sår som öppnats det senaste decenniet. USA:s president Barack Obama har i sina uttalanden på sistone slagit an precis rätt ton för att en sådan läkningsprocess ska vara möjlig.
Självklart hade det varit bra om bin Ladin tvingats träda inför skranket i den internationella brottmålsdomstolen i Haag. Det hade skickat en stark signal till massmördare runt om i världen om att rättsstatens principer förr eller senare hinner i kapp dem. Men i verkligheten står sällan de bästa alternativen till buds.
Bara den som tror att USA enkelt hade kunnat få Pakistans godkännande för ett gripande och sedan utan läckor och motstånd slutföra operationen framgångrikt, kan hävda att Vita huset var ointresserat av en ordnad rättsprocess.
I verkligheten riskerade president Obama dels att bin Ladin återigen skulle fly, dels att de amerikanska specialtrupperna skulle dödas under den eldstrid som faktiskt uppstod. I soldaternas huvud fanns säkert tanken att hela huset kunde sprängas i luften i ännu en akt av självmordsterrorism. De var tvungna att fatta beslut inom loppet av några sekunder.
Exakt vad som hände under gryningstimmarna i Abbottabad vet vi fortfarande inte, och frågan är om någon egentligen har hela bilden. Men i sitt tal till nationen slog Obama fast att han gett order om att i första hand gripa terrorledaren, inte döda honom (”get Usama bin Ladin and bring him to justice”). Att trots detta kalla aktionen för ett dödsstraff, när soldaterna mötte motstånd och de facto riskerade livet, är att ge det verkliga dödsstraffet ett oförtjänt gott rykte.
I krig begås misstag och övergrepp, vilket kampen mot bin Ladin och al-Qaida ofta påmint oss om. Bruket av tortyr har varit oförsvarligt, även om de brutala metoderna möjligtvis pressat fram viktig information i jakten på bin Ladin. Och trots Barack Obamas löften om en stängning av Guantánamo står lägret fortfarande kvar som en symbol för en rättslig skandal.
Men rätt utnyttjad kan slutet på eran bin Ladin bli en nystart för de internationella relationerna, för arbetet med att sprida och försvara mänskliga rättigheter och för USA:s hårt polariserade politiska system.
Om 2000-talets första decennium dominerades av al-Qaidas galna tankevärld har början på 2011 formats av arabvärldens demokratiska revolter. Ropen på ett heligt krig har ersatts av krav på demokrati och respekt för oliktänkande.
Den radikala islamismen har inte begravts med Usama bin Ladin, men dess attraktionskraft har minskat och verkar inte stärkas av dödsbudet från Pakistan. I fundamentalisternas värld lyckades den store ledaren inte besegra satan. Ännu en illusion har brustit.
I Washington har president Obama inhöstat den största framgången hittills under sitt presidentskap, vilket kommer att bli avgörande för hans möjligheter att väljas om 2012.
Resten av världen kan bara hoppas att Obama lyckas förvandla 10-talet till något annat än det 00-tal som bin Ladin förstörde.
twitter.com/pwolodarski