Nu är det bara en dryg vecka kvar till Socialstyrelsens uppskjutna presskonferens. Då presenteras riktlinjerna för den ack så brännande frågan om hur människor med de nya, moderna stress- och utmattningsdiagnoserna ska behandlas. Det är då Socialstyrelsen får visa hur mycket tillsynsansvar den är beredd att ta. Eller om verket hellre viker sig för den del av läkarkåren som det av ett eller annat skäl är kämpigt att ta strid mot.
Läkarkåren är delad i synen på utmattningsexplosi onen. På ena sidan står de som menar att läkarna överdiagnosticerar och överbehandlar de kriser och det lidande som hör det vanliga livet till. På den andra de som alltså lägger ribban för psykisk sjukdom betydligt lägre, vissa till och med så lågt att de menar att problemet i dag är att människor söker hjälp för sent och således att ännu fler människor borde vara sjukskrivna.
Läkarna i det första lägret oroar sig för att människor medikaliseras och därmed tappar förmågan att självläka och leva vidare. Långa sjukskrivningar är här en del av problemet. I det andra lägret är långa sjukskrivningar en del av lösningen. Liksom allehanda behandlingar och åtgärder.
Nu kan man tycka att forskning och verklighet vid det här laget smulat sönder teserna hos den sistnämnda gruppen eftersom studier nu visar att långtidssjukskrivna och förtidspensionerade utvecklar depression i betydande omfattning, att livskvaliteten är sämre än hos någon annan medicinsk grupp och att förtida död är ett mer sannolikt scenario än återgång i arbete.
Eller så kan man tycka att Socialstyrelsen i alla fall borde vinnlägga sig om att sätta ihop en expertgrupp som inte enbart företräder denna linje. Efter att en preliminär version av de nationella riktlinjerna för sjukskrivning vid utmattningssyndrom - av misstag enligt Socialstyrelsen - lagts ut på verkets hemsida tog det hus i helvete. Ingen sjukskrivning alls i normalfallet var förstås avsevärt mer än förespråkarna för långa sjukskrivningar kunde svälja. Socialstyrelsen backade, bockade och krumbuktade sig våldsamt. Och så två månader senare lät den meddela att Marie Åsberg, professor emeritus och svensk psykiatris okrönta drottning, tar över expertgruppen.
Med sig har hon Peter Währborg, Tom Grape, Anders Wahlberg, Ingvar Krakau, Åke Nygren och Margaretha Rodhe. Personer som i många fall arbetat med Marie Åsberg tidigare, är insyltade i den privata rehabiliteringsbranchen eller som åtminstone företräder Åsbergs medikaliseringslinje. När jag ringer Socialstyrelsen för att fråga om ett namn jag inte känner igen visar det sig att inte heller Socialstyrelsen vet vem mannen i deras egen expertgrupp är. Det kan bara betyda att gruppen är sammansatt av Marie Åsberg och inte av Socialstyrelsen. Marie Åsberg må vara välrenommerad, men här blir hennes inflytande orimligt.
Tre personer i gruppen, Marie Åsberg är en av dem, uppfann 2003 det svenska utmattningssyndromet. Och redan då argumenterades för lång sjukskrivning och mycket rehabilitering. Det finns ingenting som talar för att samma personer i dag skulle underkänna sitt tidigare arbete och landa i någon annan slutsats. Att den enda studie som låg till grund för slutsatserna
ifrågasätts lär inte förändra den saken (Dagens Medicin 3/10).
Hoppet står inte heller till den "referensgrupp" där kritiska läkare, som exempelvis Åsa Kadowaki, ingår. Socialstyrelsen har givit gruppen samma mandat som den som skriver på ett klotterplank. Vill Marie Åsberg och hennes vänner inte ändra så mycket som ett kommatecken, så behöver de inte göra det heller.
Hoppet står i stället till Socialstyrelsen. Det är, berättar chefen för hälso- och sjukvårdsavdelningen Bo Lindblom, verket som utifrån expertgruppens skrivningar och granskningsgruppens invändningar fastställer riktlinjerna. Och det är här Socialstyrelsen bekänner färg. Om Marie Åsbergs uppfattning får fullt genomslag, får man kanske fundera över vad vi ska med en Socialstyrelse till när vi nu har en Marie Åsberg.