På DN Debatt i söndags gav lektorn i freds- och konfliktvetenskap, Ane Ørbø Kirkegaard, sin förklaring till terrordåden i Norge.
Det grundläggande problemet är att Norge är ett splittrat land. Att där finns en konflikt mellan stad och land, mellan höger och vänster, mellan konservatism och modern humanism. Det är lite som med stjärntecken: beskrivningen hade kunnat gälla i stort sett vilket annat västland som helst.
Men det tycker inte Kirkegaard. Tvärtom menar hon att Norge är ett ”europeiskt specialfall”. Och visst bär alla stater sin alldeles egna, nationsspecifika historia.
Men sett till den påstådda splittringen är Norge ingalunda något specialfall, utan precis som Sverige, en nation där dessa skillnader tvärtom är mindre än på många andra håll.
Det gäller inte minst skillnaden mellan höger och vänster i politiken. I den nordliga delen av Europa har de traditionella partierna rört sig mot mitten. Frem-skrittspartiet må vara både populistiskt och främlingsfientligt, men saknar till skillnad från åtskilliga andra populistiska partier i Central- och Sydeuropa såväl nazistiska rötter som en extrem dagordning.
Snarare utmärker sig Fremskrittspartiet, också i en nordisk kontext, som ett mer renodlat missnöjesparti som mest av allt tycks intresserat av att sätta sprätt på oljepengarna.
Det mest problematiska i Kirkegaards artikel är dock inte verklighetsbeskrivningen utan de tendentiösa anspråken på orsakssamband. Tankefiguren är lika linjär – och enkelspårig – som när Sverigedemokraten Erik Hellsborn hävdade att Breiviks illdåd aldrig hade skett om det inte vore för ”massinvandringen”.
Kirkegaards ingång är förvisso en helt annan. Men i båda fallen beskrivs dåden med ett slags monokulturellt raster, ungefär som vi föreställer oss 50-talet. Ett samhälle där ”män är män” och ”kvinnor är kvinnor” (och inte några hemska feminister) och där sådant som abort och skilsmässa är icke-frågor.
Därmed inte sagt att det inte kan finnas relevanta resonemang i Kirkegaards artikel. Precis som det kan finnas relevans i de andra orsakssamband som nämnts i debatten – frånvarande fäder, alienation och social isolering, våldsromantik och en förvirrad mansroll.
Men faktum kvarstår: de allra flesta som växer upp utan närvarande pappor, som saknar socialt sammanhang, som lever under globaliseringens nya villkor, som gillar våldsamma tevespel och filmer och som har svårt att hitta hem i sin manlighet, skjuter inte ned ett 70-tal ungdomar på ett politiskt läger.
Ingen människa lever i ett vakuum. Vi är alla barn av ett samhälleligt sammanhang. Såväl tonläge som språkliga metaforer om ”massinvandring” kan säkert ge avtryck i enskilda individers världsuppfattning. Men stegen därifrån till massmord är både långa, många och svåra att skissera.
Den som menar att förklaringarna till Breiviks illdåd måste sökas i samhället, måste rimligen mena att förklaringarna till annan brottslighet också finns där. Och då undrar jag hur man förklarar exempelvis stalkning, det vill säga en individs fixering och förföljelse av en annan individ. Vilka samhällsfenomen är det som orsakat eller triggat denna besatthet?
Innan man kör fast i samhällsfåran bör man invänta resultatet från Breiviks rättspsykiatriska undersökning. Inte för att den kommer att ge alla svar. Men för att det i den kan finnas pusselbitar som behövs för att bilden ska bli något så när hel. I den mån den någonsin blir det.
Det enda vi i nuläget kan vara säkra på är att den som säger: ”Aha, det var därför”, sannolikt är fel ute. Just så komplex är människan, hennes hjärna och det samhälle hon lever i. Det är lätt att tolka, men svårt att tolka rätt.
Därför gäller det – åtminstone tills vidare – att hålla huvudet kallt. Och hjärtat alldeles osedvanligt varmt.