Det är för lite visioner och för mycket kronor och ören i valrörelsen, klagar både väljare och kommentatorer. Men de missnöjda borde ha spetsat öronen när oppositionsledaren Mona Sahlin och statsminister Fredrik Reinfeldt möttes i Aktuellts studio på onsdagskvällen. Den inledande frågan var vilken ideologisk skillnad de såg mellan sig.
Sahlin svarade: ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Ju jämlikare villkoren blir mellan individer i vårt samhälle, desto starkare blir Sverige. Därför säger jag mycket bestämt nej till att fortsätta klättra på skattesänkartrappan.” ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” är en klassisk och mycket stark ideologisk paroll.
Själva solidaritetstanken som den uttrycker är både vacker och fantasieggande. Men lite överraskande är det ändå att en socialdemokratisk partiledare i dag plockar fram en fras ur den radikala socialismens historia som framför allt förknippas med Karl Marx vision av det kommunistiska samhället.
Marx ansåg att knapphet gjorde konflikter oundvikliga. Därför var det först i ett högre stadium av kommunismen, när individens förslavande under arbetsdelningen upphört, som samhället på sina fanor skulle kunna deklarera: ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov!”
Dessa ord skildrar alltså ett utopiskt tillstånd – eller om man så vill: socialisternas egen variant av ett paradis där resurserna inte längre är knappa utan alla kan få det de behöver.
Mona Sahlin är ingen kommunist. För henne är frasen om förmåga och behov nog snarast en mer högstämd variant av hennes egna ord från 1994: ”Det är häftigt att betala skatt!” Men även tanken att lägre skatter är dåligt för att det alltid finns några behov som man skulle kunna försöka tillgodose med skattemedel är radikal.
Den som hävdar att skillnaderna mellan de två blocken är försumbar borde titta mindre på valmanifesten och lyssna noggrannare på hur partierna motiverar sina förslag.