Dödsstraff för homosexuella är ett aktuellt förslag i Uganda. Ett gaypar i Malawi dömdes nyligen till fjorton års fängelse men benådades efter hårda internationella påtryckningar.
Zimbabwes president Robert Mugabe har kallat homosexuella ”värre än grisar och hundar” och oppositionsledaren Morgan Tsvangirai är helt enig om att homosexuella på inga villkor ska få rättigheter.
I Rwanda är homosexualitet inte straffbart. Men när landets ledande tidning gör en enkät på temat ”Kan vi stävja homosexualiteten som sprider sig bland unga genom att avskaffa pojk- och flickskolor?” låter introduktionen så här:
”Homosexuella organisationer siktar in sig på ungdomar för att de är sårbara och väldigt naiva i de flesta sexuella relationer. Pojk- och flickskolor har blivit rekryteringsbaser där homosexuella tränas upp, för att miljön är gynnsam.”
En student säger sig tro att blandade skolor är bättre för att de uppmuntrar till ”normala” kärleksrelationer. En förälder tror att det är bättre att ”offentligt bestraffa dem som uppmuntrar sådana osunda relationer” och en tjänsteman menar att det är gayorganisationerna som är de verkligt skyldiga och tycker att man bör ”ta itu med dem”.
När man läser artikeln kan man få intrycket att homosexualiteten blomstrar i Rwanda. Men verkligheten är den motsatta. Under ett och ett halvt år som universitetslärare i landet hörde jag bara talas om homosexualitet eller homosexuella enstaka gånger. När jag söker på nätet hittar jag en enda homosexuell ”organisation” i landet. Den har ett 20-tal lesbiska medlemmar och håller en låg profil. Homosexuella är så gott som osynliga i det rwandiska samhället. Och så ser det ut på många håll i Afrika – oron att ”homosexualiteten sprider sig” motsvaras inte av någon synlig hbt-rörelse i samhället.
Antigayretoriken i Afrika har ofta ett gemensamt huvudargument. Homosexualitet framställs som något icke-afrikanskt, en last som européerna har haft med sig. Men det finns historiska skildringar, vissa redan från 1800-talet, som nämner transpersoner och homosexuella relationer som integrerade inslag i flera afrikanska samhällen.
Ironiskt nog berättar historikerna om just kungen av Buganda – det rike som föregick och gav namn åt Uganda – att han ska ha haft ett manligt harem. Han ska ha kämpat emot missionärerna för att han ville behålla sin homoerotiska livsstil.
I modern tid förekommer vittnesmål om homosexuella våldtäkter i afrikanska inbördeskrig och homosexuella relationer i fängelser. Påståendet att det rör sig om en västerländsk importvara vilar minst sagt på lös grund.
En importvara i Afrika är däremot den kristna fundamentalism som spelar en avgörande roll i sammanhanget.
På ett luftkonditionerat bankkontor i Kigali hamnade jag i samma kö som en kristen biståndsarbetare för några månader sedan. Han var en anemisk amerikan i 20-årsåldern som sa att han jobbade med hivfrågor. När jag frågade hur hans organisation – en av de större på området – såg på kondomanvändning, svarade han ungefär så här:
”Vi har inget problem med kondomanvändning. Men kondomer hjälper ju inte, viruset är så litet att det tränger igenom porerna i gummit.”
Men påståendet är falskt. WHO och rader av experter har tagit avstånd från denna ideologiskt motiverade myt.
Det finns tusentals som denne unge man – idealister som arbetar för en kristen högeragenda. Deras organisationer har ofta stora resurser och en politisk maktbas. I Uganda anses president Museveni själv vara nära knuten till en fundamentalistisk, USA-baserad, kristen rörelse. Fundamentalisterna kämpar för en agenda som redan har framtiden bakom sig i västvärlden. I Afrika är de beredda att riskera människoliv för att få igenom den.
I Kenya har de nyligen med framgång bekämpat fri abort. I Rwanda kämpar de mot kondomer. Och överallt i Afrika kämpar de mot homosexuellas rättigheter.
Men den afrikanska homosexualiteten är ingen importvara. Det är hatet mot de sexuella minoriteterna som kommer utifrån. Moralpaniken i dessa länder när det gäller hbt-personers rättigheter har en tydligt kristen bas.
När Sverige och Europa tar avstånd från homofobin i länder som Uganda och Zimbabwe rör det sig inte om kulturimperialism, vilket presidenter som Mugabe och Museveni ofta hävdar. Sida borde erbjuda dessa statschefer en grundkurs i kontinentens hbt-historia.
niclas.ericsson@dn.se