I söndagens Expressen kommenterar sjuksköterskan Anna från Södersjukhuset i Stockholm Fredrik Reinfeldts utfästelse om sänkt skatt för bland annat sjuksköterskor. ”Skamligt att sänka skatten innan vi har en bättre skola och sjukvård”, säger hon. Själv betalar hon gärna mer i skatt.

Det känns välbekant – som något som alltid sagts. Att nu får det vara slut på nedrustningen inom vård och omsorg. Som om tumskruven drogs åt lite år efter år. Var kommer den bilden ifrån?

Anna ondgör sig över situationen i Stockholmsvården i ett läge när det aldrig varit lättare för medborgarna att komma i åtnjutande av den. Den som vill träffa en distriktsläkare kan numera ofta få komma samma dag, eller någon dag senare. Mottagningar över hela staden håller öppet till klockan tio sju kvällar i veckan. Vårdcentralerna tar emot fler patienter än tidigare, på fler tider än tidigare och det oavsett om de är sjuka eller inte.

Människor i operationsköer har genom vårdgarantin fått närmare till vården. Och de som ändå är missnöjda har givits rätt att konkurrensutsätta sitt eget landsting mot vilket annat som helst i EU. Några kriterier ska vara uppfyllda, men sedan är det bara att packa väskan och lägga sig på ett tyskt, franskt eller kanske italienskt operationsbord. Kvar i Sverige finns en läkare- och sjuksköterskekår som år efter år bara blir större.

Mitt i allt detta finns förstås individer, grupper eller verksamheter som har kommit i kläm. Men att det i stort skulle saknas pengar för att bedriva någon form av vettig offentlig verksamhet har jag svårt att se. Ibland undrar man i stället om det kanske inte är tvärtom.

I tidningen Södermalmsnytt annonserar Södermalms stadsdel över två helsidor. Överst på den första flaggas för höstens gruppsamtal för barn mellan 9 och 12 år som har skilda eller separerade föräldrar. Jag säger ingenting om grupper eller annat stöd till barn som förlorat en förälder. Heller ingenting om denna typ av grupper existerat i en tid när en skilsmässa var mer eller mindre synonymt med att en förälder (läs: pappan) försvann. Men i dag när vart fjärde barn, enligt SCB, lever med skilda eller separerade föräldrar?

Visst kan en skilsmässa vara uppslitande för ett barn. Precis som det kan vara uppslitande att få ett syskon – eller att inte få ett syskon. Men ska vi verkligen ha skattefinansierade samtalsgrupper för alla mer eller mindre normala skeden i livet? Är inte det att uppförstora svårigheter, att klientifiera hela generationer och att överlåta åt betalda experter att prata om känslor med våra barn?

De andra annonserna känns mer motiverade även om knappast heller de bär prägeln av välfärdsstatens undergång.

Synskadade välkomnas till Kreativ Center, en avgiftsfri verksamhet där man kan delta i friskvård, språk, musik, konst och keramik. Vid Kanelbullens IT-center kan stadsdelens pensionärer använda eller lära sig mer om datorer. Här finns hjälp för att hantera bilder, bränna cd- eller dvd-skivor, föra över video från VHS, scanna bilder från papper, dia eller negativ. Alltså vida mer än vad som motiveras av ett slags medborgerliga och demokratiska skäl.

Stadsdelen annonserar också efter föräldrar med bråkiga och trotsiga barn som vill ha stöd i föräldrarollen (och samtidigt mot en liten ersättning delta i en studie). Den som har svårt att ge upp alkoholvanorna från semestern erbjuds kostnadsfri rådgivning. Vidare flaggas för Södermalms advokatjour.

Kris? Om man nu ändå inte tycker att insatserna och utfallet räcker, att skatten borde vara högre, varför ger man då inte fler av sina egna slantar i stället för att klaga över andras prioriteringar? Den som gärna betalar mer till det offentliga kan ju bara greppa ett inbetalningskort och skicka in valfritt belopp till utbildningsförvaltningen, landstinget eller vart man än tycker att pengarna ska gå.

Så blir både skattevurmande sjuksköterskor och vi andra som tycker att pengarna borde räcka åt alla glada och nöjda.