Det finns ett trist mönster i Sveriges EU-politik. Ända sedan 1960-talets slut har Sveriges officiella utgångspunkt varit att vänta och se. Betrakta det europeiska experimentet med kritisk distans. Försök hoppa på när det verkar gå bra, håll lagom avstånd när problemen hopar sig. Låtsas som om Sverige aldrig står inför ett definitivt avgörande.

Just nu är ett sådant läge. EU:s valutasamarbete utsätts för prövning och ingen vet hur det kommer att gå. För länder som har infört euron är det en politisk och ekonomisk kris på allvar. Men Sverige står som vanligt vid sidan av och ger goda råd om hur andra bör bete sig.

I boken ”Den motvillige europén. Sveriges väg till Europa” (Atlantis) beskriver Ulf Dinkelspiel vårt lands vankelmodiga väg in i EU. Det är en fascinerande berättelse inifrån utrikesdepartementet. Dinkelspiel medverkade i alla förhandlingar som till slut ledde fram till EU-medlemskap. Boken utkom förra året men är högaktuell läsning för den som vill fördjupa sin förståelse av Sveriges förhållande till både EU och euron.

Redan under de första förhandlingarna med EU:s föregångare EEC var Dinkelspiel sekreterare och ”portföljbärare”. Resultatet blev 1972 års frihandelsavtal, men det märkliga var att Sverige i början höll frågan om medlemskap öppen. Finland, Schweiz och Österrike förhandlade också med EEC men gjorde redan från början klart att de enbart eftersträvade frihandelsavtal. Sverige hoppades på positiv särbehandling. Det var en svaghet i uppläggningen, skriver Dinkelspiel.

Han skulle antagligen inte hålla med om att Sveriges successiva närmande till EG under 1990-talets början gick till på ungefär samma sätt. Men det är svårt att inte slås av likheterna. Förhandlingarna om EES-avtalet handlade inte alls om medlemskap, försäkrades det så sent som 1990. Innan de hade avslutats ansökte Sverige i juli 1991 om medlemskap i EG.

Det fanns förstås storpolitiska förklaringar till att bläcket på EES-avtalet knappt hade hunnit torka innan Sverige började förhandla om fullt medlemskap. Europa förändrades efter murens fall 1989, liksom Sveriges neutralitetspolitik.

Men många EU-anhängare resonerade också taktiskt. De trodde att det var bättre att skjuta upp alla definitiva beslut, eftersom de var rädda för ett nej. Risken med ett sådant synsätt är att effekten blir den motsatta. Att EU-motståndarna får vatten på sina konspirationsteoretiska kvarnar.

Det finns förstås undantag. Carl Bildt hör till dem som har talat klarspråk under lång tid, vilket underlättar debatten. Men den avvaktande hållningen är typisk och präglar Sveriges förhållande till EU än i denna dag.

När det gäller valutasamarbete har Sverige fortfarande varken sagt definitivt nej – eller definitivt ja. Ett slutgiltigt ställningstagande ska göras ”i ljuset av den fortsatta utvecklingen och i enlighet med bestämmelserna i fördraget”. Så heter det i deklarationen som gjordes när Sverige blev EU-medlem.

Inget annat EU-land har valt en sådan bekväm relation till EU:s stora, viktiga och komplicerade valutaexperiment. Andra länder är antingen för eller emot. Utanför eurosamarbetet står Storbritannien och Danmark, som har formella undantag, och länder i östra EU, som står i kö för att få gå med. Enbart Sverige är både för och emot, på samma gång.

Dörrarna ska hållas halvöppna under lång tid framöver. De rödgröna säger nej till en ny folkomröstning om euron under nästa mandatperiod. Moderaterna vill inte ställa frågan till folket en gång till om inte socialdemokraterna är med på det. Det kan alltså i bästa fall hållas en ny folkomröstning om euron någon gång efter 2014.

Fram till dess kan Sverige luta sig tillbaka och följa kampen för unionens gemensamma valuta. Det är och uppfattas dessutom av övriga EU-medlemmar som illojalt – men tyvärr är det typisk svensk EU-politik.