Signerat – Erik Helmerson.
Gripandet av Internationella valutafondens chef Dominique Strauss-Kahn, DSK, följer den klassiska dramaturgin. Uppräkning av den utpekades kända gamla skandaler följs av vittnesmål om nya, hittills okända. Så kommer konspirationsteorierna – tänk om allting är en av motståndarna gillrad fälla?
Påminnelserna om att alla är oskyldiga tills de är dömda drunknar i ropen från dem som redan behandlar DSK som skyldig. Och alla påståenden mynnar ut i en fråga: vad händer nu?
Den här typen av skandaler inträffar alltid vid värsta tänkbara tillfälle, och gripandet av IMF-chefen är inget undantag. Strauss-Kahn har gjort allt för att förändra bilden av valutafonden IMF från stelbent utsugare av tredje världen till pragmatisk räddare i nöden av EU:s krisekonomier. Samtidigt skulle han rädda det franska socialistpartiet och bli landets nästa president.
Och vad händer nu?
I det värsta scenariot driver IMF som ett roderlöst skepp i den finansiella stormen medan den franska ytterlighetshögern under Marine Le Pen håvar in storfångster bland väljarna. Till och med i Frankrike, där toleransen för vänsterprassel närmast är inskriven i grundlagen, tycks de flesta vara överens om att DSK:s politiska karriär är över – eller som vänstertidningen Libération uttrycker saken på sin hemsida: ”Chock. Politisk bomb. Åskskräll.”
Ja, skandalen följer mönstret. Och oavsett skuldfrågan, som vi inte vet något om, kan man konstatera att när maktens män och kvinnor utför sina solkiga handlingar är det oviktigt huruvida dessa passar in i deras egen privatmoral. Vad de borde ha i åtanke är i stället den skada som ett avslöjande orsakar på deras organisationer, deras idéer.
De största förlorarna blir kanske inte DSK själv utan skuldsatta européer och den franska gräsrot som drömmer om ett regimskifte. Vinnare blir i så fall Marine Le Pen och motståndarna till det EU som Dominique Strauss-Kahn kämpat så hårt för att rädda.