Signerat – Johannes Åman.
För en rikspolischef med ambition att förändra polisens sätt att arbeta kan det säkert vara frustrerande att det operativa ansvaret ligger på länspolismästarna. Men att ha någon annan att skylla på kan också vara bekvämt.
I söndagens sändning av P1:s program ”Kaliber” fick rikspolischef Bengt Svenson frågor om hur det kommer sig att andelen uppklarade bostadsinbrott i Sverige bara är en fjärdedel av vad den är i Storbritannien. Om brittiska poliser systematiskt följer upp utredningsuppslag, hur kommer det sig då att svenska poliser beskriver en arbetsplatskultur där chefer uppmanar dem att i stället ägna tiden åt enkla fall som förbättrar statistiken?
Bengt Svenson hävdade först att svensk polis ska arbeta som den brittiska. Så fort han pressades sköt han i stället ansvaret ifrån sig: ”Det ansvaret ligger faktiskt på respektive myndighet. Är det här utbrett och att det här skulle vara en förhärskande uppfattning i hela Sverige utav poliser, då måste man ifrågasätta hur verksamheten leds.”
Rikspolischefen gör sig dummare än han är. Han vet att kritiken från poliser ute på fältet i hög grad riktas mot den centrala nivåns försök att styra med hjälp av kvantitativa mål. Kritiken kommer dessutom inte bara från enskilda poliser utan också från forskare.
I en ESO-rapport framhöll Jerzy Sarnecki förra året att flera av de använda måtten lätt blir snedvridande. Antalet anmälda brott kan hållas nere genom att polisen gör sig svårtillgänglig. När polisen är aktiv och söker sig till miljöer där många brott begås ökar antalet registrerade brott, medan en passiv polis får snyggare siffror i statistiken.
En ledning som lägger stor vikt vid några få statistiska mått skapar grogrund för manipulationer och professionell cynism. Bengt Svenson hade kunnat hävda att ansvaret delvis är hans företrädares. Men att låtsas som att han är överraskad och själv inte har någon roll i detta drama saknar all trovärdighet.