Sverige hade inte varit Sverige om vi inte gripit oss an denna folkomröstning med allvar och noggrannhet. Medierna drog i gång redan i vintras, organisationerna ett halvår senare.

Vartenda nationalekonomiskt argument och varje politisk vinkel har skärskådats. Lite klokare blev vi kanske av det. Något demokratiskt värde låg det förstås i de många samtal kring köksborden som euron gav upphov till.

Ändå gick det så fruktansvärt snett. Kampanjens kulmen blev inte den soliga söndagen den 14 september utan den svarta torsdagen den 11 då utrikesminister Anna Lindh dog av en mördares kniv.

Tecknen på att allt inte stod rätt till fanns där tidigare. Det var inte sakfrågorna som dominerade eurokampanjen utan fyra andra teman: nejsidans ledning i opinionsmätningarna, jasidans överlägsna resurser, munkavlen på euroskeptiska ministrar och de politiska utspel där konstellationerna av avsändare överskuggade innehållet.

Anna Lindh på affischer med Marit Paulsen. Anna Lindh och Carl Bildt skriver brev till utlandssvenskar. Anna Lindh varnar för företagsflykt ihop med Ericssons vd.

Alla dessa sidospår cirklade kring utrikesministern - jasidans stora, stabila hopp i ett pressat läge. Det är svårt att tänka sig att mordet på henne, fyra dagar för valdagen, saknar samband med exponeringen och med den upphetsade politiska stämningen.

Jag skriver inte detta av bitterhet över valresultatet, utan som ett bokslut över systemet med folkomröstningar. Ett politiskt mord får inte påverka vårt sätt att utforma och utöva demokratin, men även bortsett från tragedin på NK finns anledning att undvika folkomröstningar i framtiden.

Det är skillnad på kommunala omröstningar om vägbyggen eller cykelställ och nationella omröstningar om pensionssystem, energiförsörjning och europeisk integration. De förstnämnda kan stärka den lokala demokratin, de sistnämnda rycker sönder politiken och underminerar ett representativt styrelseskick.

Facit talar för sig självt. Våra folkomröstningar har givit resultat som antingen ignorerats eller också har varit omöjliga att tolka. De är en del av ett politiskt systemfel, ungefär som Sveriges alltför svaga regeringar och alltför glesa skiften vid makten.

I folkomröstningen om högertrafiken 1955 sade väljarna ett rungande nej, men tolv år senare tvingades de ändå byta sida på vägen. I omröstningen om ATP 1957 fanns tre linjer som alla ansåg sig ha vunnit. Även kärnkraftsomröstningen 1980 hade tre linjer och gav ett obegripligt utslag.

EU-omröstningen 1994 var kanske mera motiverad men genomfördes på ett sådant sätt att många väljare kände sig lurade, vilket i sin tur ledde till gårdagens märkliga val mellan krona och euro.

Folkomröstningar har tillgripits när riksdag, regering och partier varit oförmögna att göra sitt jobb. Mot bakgrund av ett växande politikerförakt (som egentligen är ett självförakt) blir nationella folkomröstningar bara mer och mer destruktiva.

Kalifornien är ett talande exempel på hur det kan bli för mycket av detta demokratiska goda. Där har man politiska utnämningar av fler makthavare än i Sverige och en tradition av att folkomrösta om allt mellan himmel och jord. Det har lett till ekonomiskt sammanbrott i en av världens rikaste regioner, till akut brist på elektricitet och en dokusåpa kring valet av ny guvernör: en porrstjärna, en 100-åring eller kanske en Terminator?

Ju mindre förtroende vi har för våra folkvalda, desto större risk att antipatier åt det ena eller andra hållet går före den sakfråga vi röstar om.

Ju mer komplex verkligheten och världen blir, desto viktigare att behandla politiken i ett sammanhang, via den representativa demokratin i parlamentet.

Ju färre medborgare som själva engagerar sig i partipolitiskt arbete, desto större risk att folkomröstningar blir en kraftmätning mellan å ena sidan inhyrda, osynliga konsulter och å andra sidan passiva demokratikonsumenter utan eget ansvar.

Ju större regionala och sociala klyftor, desto större risk att folkomröstningar laddas med en energi som leder till olyckor, en energi som borde kanaliseras på andra vägar - i val till en kompetent och respekterad riksdag, i en mindre personfixerad offentlig debatt, i äkta kommunalt självstyre, i professionell myndighetsutövning.

Låt oss sätta en punkt efter den 14 september 2003.