Signerat

Ingen chans för sjuka

Vänsteralliansen har presenterat sitt alternativ till sjukförsäkring. I praktiken innebär det en återgång till det gamla systemet med många och långa sjukskrivningar. Och förtidspensioner.

Oppositionen har inte varit nådig i sin kritik under vinterns inflammerade debatt om de nya reglerna i sjukförsäkringen. Men vänsteralliansen har duckat för frågan om vad den själv vill. Det enda de röd-gröna tycks ha varit rörande överens om är att de inte vill tillbaka till det gamla systemet med långa sjukskrivningar som för det mesta slutade i förtidspension.
Inför partiledardebatten i dag presenterar så oppositionen sitt gemensamma alternativ. Ironiskt nog betyder förslaget i det stora hela en återgång till det gamla.

Återigen ska människor kunna gå sjukskrivna i decennier. Ersättningen ska höjas och skrivningarna om en prövning mot hela arbetsmarknaden är så luddigt formulerade att det inte finns någon anledning att tro att vänsteralliansen menar att människor som kan arbeta inom ett annat yrke än tidigare ska få sin sjukpenning indragen. Detta kommer att öka sjuktalen. Det visar tidigare studier om samband mellan ersättningsnivå, kontrollsystem och sjuktal, t ex ESO-rapporten "Den svenska sjukan".

Socialdemokraternas Ylva Johansson talar i radions P 1 om en försäkring. Men förslaget från vänstertrion innebär i själva verket ännu fler steg bort från något som inte ens i dag är en försäkring. De röd-gröna vill vidga sjukförsäkringen till att omfatta alla. Men en ”försäkring” som omfattar också dem som inte betalar premier, det är ingen försäkring. Det är ett bidrag. Begreppet ”solidarisk finansiering” kan betyda omfördelning inom systemet eller att staten – som nu – täcker upp om pengarna inte räcker till alternativt lägger beslag på överskottet. Vad det än är – någon försäkring är det inte.

Det finns detaljer i vänsteralliansens förslag som är nya, men i realiteten är det alltså en återgång till det gamla som skisseras. De röd-gröna vill ersätta dagens tidsgränser, som bland annat handlar om att prövas mot annat arbete, med en successiv individuell prövning i samarbete med individen och behandlande läkare. Det låter bra, men faller på sin egen orimlighet. Försäkringskassan måste ta individuella hänsyn i alla system – annars riskerar besluten att bli just fyrkantiga och omänskliga som vi sett i de uppmärksammade fallen med cancersjuka.

Men att uppfinna hjulet från början gång på gång i hundratusentals sjukfall, utan någon form av hållpunkter, det kommer inte att ske. Uppgiften är så övermäktig och så oprecist utformad att det troligaste resultatet blir att Försäkringskassan – precis som under tidigare år – kommer att prioritera utbetalningarna och inte kommer få tid över för alla dessa enskilda bedömningar.

Förslaget att ingen som inte fyllt 58 år ska kunna förtidspensioneras kan förefalla sympatiskt, men är ännu ett utslag av resursslukande önsketänkande. Det är orimligt att gravt funktionshindrade som aldrig kommer kunna arbeta ska få sin arbetsförmåga prövad gång på gång ända tills de fyllt 58 år. Samma sak med vissa som lider av våra svåraste, kroniska psykossjukdomar. Att använda Försäkringskassans resurser, som i dag knappt räcker till, till regelmässiga fiktiva utredningar är att använda resurserna fel.

Vänsteralliansens idé om att samla Arbetsförmedling och Försäkringskassa under ett och samma kommuntak förtjänar dock att uppmärksammas. Blott ett fåtal av Sveriges långtidssjukskrivna är det på grund av livshotande sjukdomar. För majoriteten handlar det i stället om värk, psykiska besvär eller en kombination av båda. Samt ofta en dålig förankring på arbetsmarknaden. Det finns sannolikt mycket att vinna på någon typ av samordning. Sedan kan man diskutera mer exakt hur den ska se ut.