Då och då hör jag storstadsbor berätta att de ska rösta på centern i höstens riksdagsval. Orsaken sägs vara att partiet genomgått en metamorfos, att det blivit socialliberalt, att det numera förespråkar ett federalt EU, att Maud Olofsson distanserat sig från det gamla motståndet mot Öresundsbron och kärnkraften.

Allt detta låter underbart. Men oavsett hur långt avståndet till Olof Johanssons era är, måste ändå grundfrågan ställas: kan en liberal verkligen stödja centern?

Under 1990-talet fördes en debatt om partiets förflutna, som bidrar till att formulera ett svar.

Syndikalisternas tidning Arbetaren avslöjade då att den framlidne riksdagsmannen, författaren och akademiledamoten Per Olof Sundman hade ett nazistiskt förflutet. I Sundmans fall handlade det aldrig om något enstaka övertramp. Han var brinnande nazist - sjöng tyska sånger med svenska SS-frivilliga i slutet av kriget, var kamratskapsledare i Nordisk ungdom, arresterades 1943 efter en polisrazzia mot en pronazistisk grupp.

Efter kriget blev han medlem i bondeförbundet, som var centerns namn fram till 1957. Det var, som Per T Ohlsson påpekade i den efterföljande Sundmandebatten, knappast en slump.

I bondeförbundets partiprogram från 1933 fanns bland annat följande meningar:

"Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda flyktingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling."

Bondeförbundet var på 1930-talet det mest rasistiskt färgade partiet i riksdagen. Enligt idéhistorikern Henrik Bachner hade man en grundläggande misstro mot det moderna, en stark nationalism och en utbredd fientlighet mot det som uppfattades som främmande.

Bondeförbundaren Otto Wallén kunde i en riksdagsdebatt 1939 "utan att blygas" deklarera sig som antisemit, vilket fick många ledamöter att häpna.

I en antologi om svensk flyktingpolitik och antisemitism under 1930-1945, som ges ut av historiska institutionen vid Uppsala universitet senare i år, redovisar Bachner många exempel på hur dåtidens center förhöll sig till "judeproblemet".

SLU-bladet, som var ungdomsförbundets organ, drev exempelvis kampanj 1938-1939 mot "den judiske docenten Gunnar Heckscher" (högerledare på 60-talet). Han kallades "judeyngling" och "then lille Manasse", som var en vanlig benämning på judar i antisemitiska skämt under andra världskriget.

SLU-bladet citerade instämmande i en hotfull kommentar från bondeförbundets tidning Svenska landsbygden:

"Att man på judehåll inte är särskilt förtjust i bondeförbundet och dess politik, är just inte så förvånande. Judarna sitta ju emellertid rätt trångt f. n. i åtskilliga länder, och det finns nog folk här i landet som har ögonen på dem Det torde därför vara lyckligast för dem själva och deras pressdrabanter om de vore litet försiktigare i uttrycken för sitt hat och förakt gentemot det svenska bondepartiet."

Vad har då dessa citat med dagens center att göra? Dessvärre en del.

Även om partiet inte visat några bruna böjelser efter 1945, har man konsekvent blundat för sin egen historia. Först när debatten utlöstes på 90-talet utlovades ett slags vitbok som skulle "klarlägga allt vad som hände på 30-talet". Företrädare reagerade ursinnigt mot varje antydan om att rörelsen var påverkad av den mörka tiden. Sydsvenskan, som bland annat undrade om det var en ödets nyck att Sjöborevolten mot flyktingpolitiken leddes av centerpartister, anklagades för att driva en illvillig kampanj.

Problemet är att centern ännu i dag inte har gjort upp med sitt förflutna. Löftet om en vitbok var tomt; någon sådan existerar inte.

Den skulle ha färdigställts till 90-årsjubileet 2000. Nu talar partisekreteraren Jöran Hägglund om "ett bredare arbete" som ska vara klart till 100-årsjubileet 2010.

Oviljan att rota i det förflutna är påtaglig. "Vi har blivit beskyllda för så mycket", sa förre centerpolitikern Bertil Fiskesjö för ett par år sedan till TT. "Det mesta är osant även om det fanns en och annan även inom bondeförbundet som var anstruken. Men inte mer än i andra partier."

Fiskesjö är inte ensam om sin förljugenhet. När centern på sin hemsida ska redogöra för 1930- och 40-talen finns inte en stavelse om bondeförbundets dragning till fascismens och nazismens idéer, bara ordrika stycken om depressionen, kohandeln och SLU:s popularitet.

Det är en historierevisionism som är i klass med vänsterpartiets, och som utmynnar i ett personligt svar på den inledande frågan: Nej, för egen del kan jag inte rösta på centern.