Förvaltningsrätten i Malmö har gett en mamma rätt till hjälp att hämta och lämna sonen på fotbollsträningen. Beslutet är olyckligt. För samhället, men också för mamman.
För ungefär en miljard år sedan, när jag praktiserade på en vårdcentral, ringde en medelålders kvinna. Hon berättade att hon tänkt ta med sin mamma på teatern och att en bekant upplyst henne om något som hette ledsagare. Nu undrade kvinnan om hon kunde få betalt för att gå på det planerade teaterbesöket med sin friska, men något ålderstigna, mor.
Det kunde hon inte. Men frågan säger ändå något om välfärdsspiralen. Och om hur det varma samhälle som vänstern brukar göra synonymt med en stor offentlig sektor i stället riskerar att bli isande kallt. Ett Sverige där ingen ber om hjälp och där heller ingen sträcker ut en hjälpande hand – såvida de inte får betalt.
För någon månad sedan skrev jag om nattis och behov av barnomsorg nätter och tidiga morgnar. En del av ett längre resonemang handlade om att man faktiskt kunde be grannar, vänner eller släkt om hjälp. Inte för att organisera en heltäckande omsorg, men vid enstaka tillfällen.
Jag har svårt att se dramatiken i detta. Och då har jag ändå rätt mycket praktisk erfarenhet. Inför mina arla morgonjobb har jag regelmässigt burit in sovande barn till någon av grannfamiljerna. Där har så småningom frukost ätits och sedan har jag eller någon annan tagit ett eller flera barn till dagis och skola.
Aldrig i livet, skrev en mamma till mig efter artikeln, att jag skulle lämna mitt barn till en granne. Men att sätta ungen i knät på en kommunal tjänsteman var tydligen helt oproblematiskt.
En dom från förvaltningsrätten i Malmö visar hur rubbad gränsen för eget kontra offentligt ansvarstagande blivit. Där fastslås att en mamma har rätt till hjälp från kommunen med att hämta och lämna den tioårige sonen på fotbollsträningen.
Av domen framgår att mamman är ensamstående med tre små barn. Inte ett ord sägs om eventuella fäder. Inte heller något om att mamman skulle ha någon form av missbruksproblem.
Mellan raderna framgår att modern inte yrkesarbetar. Hon har under en tid varit i kontakt med Slussen, ett projekt som syftar till att stödja individer och familjer. Det kan handla om att klara rollen som förälder eller att fortsätta vara drogfri – allt beroende på vilka problem som fanns från början.
Om denna tid vid Slussen skriver kommunen i sin inlaga att mamman ”visat att hon inte vill ha hjälp till självhjälp utan att hon vill ha någon som utför hennes sysslor åt henne”. Mamman, skriver kommunen vidare, har inte prövat att själv ta ansvar för sonens fotbollsträning och inte fokuserat på hans behov. Inte heller har hon styrkt att hon saknar arbetsförmåga. Sonen, summerar kommunen, har ett behov som inte är tillgodosett men som kan tillgodoses genom att hans mor tar ett större föräldraansvar.
Mamman överklagar och menar att hon har tagit sitt föräldraansvar ”när hon vänt sig till enheten för barn och familj för att få hjälp” med sonens aktiviteter.
Förvaltningsrätten vänder och vrider på socialtjänstlagen och formuleringar om barnets bästa och skälig levnadsnivå. Och så landar den i att fotbollen ”förefaller” ha positiva effekter på pojkens utveckling och att mamman – enligt vad kommunen själv skriver – inte ”tillgodoser” det behovet. För att ”skälig levnadsnivå” ska uppnås måste därför en kontaktperson utses.
Det kan tyckas ironiskt att kommunens formulering om att pojkens behov inte tillgodoses, men skulle kunna tillgodoses om mamman skärpte till sig lite, tolkas i legalistiska termer som att det finns ett behov och att kommunen därför måste träda in.
Två nämndemän reserverar sig. De ser inte varför mamman inte skulle kunna följa sin son till fotbollsträningen två dagar i veckan och i förekommande fall till eventuella matcher under helgerna.
Det ser inte jag heller. Jag är medveten om att jag saknar den fullständiga bilden. Men det gör förvaltningsrätten också. Den dömer utifrån inkommande handlingar, inte utifrån hembesök, personkännedom eller andra mer komplexa bedömningar.
Den utomstående aktör som har den mest heltäckande bilden är socialtjänsten. Det är där behovet prövats och det är där man bedömt att mamman faktiskt förmår ta ett större föräldraansvar.
Överansvar hos en part leder alltid till underansvar hos den andre. Så är det i alla relationer, oavsett om de rör individer, organisationer eller myndigheter. Ser någon till att något blir fixat behöver inte den andra fixa själv.
Det är i första hand därför förvaltningsrättens beslut är olyckligt. Det klientifierar mamman och gör henne till ett offer.
Men det är också fel därför att det utmanar skattemoralen. För att det fräter sönder det kitt mellan människor som är en förutsättning för ett gott, varmt samhälle. Att vara människa är att vara beroende av andra. Att ibland hjälpa, ibland hjälpas. Inte att aldrig behöva någon annan.