Ledare

Inget monopol på självgodhet

Demokratin går före marknaden. Det sade Stefan Löfven på bred socialdemokratiska för att förklara varför partiet vill att kommunerna ska få veto mot nyetablering av friskolor (Ekot 19/9). Resonemanget bygger på en underlig idé om att medborgarnas skolval skulle vara mindre demokratiska än kommunpolitikernas val åt dem.

Att Socialdemokraterna genom historien har sett politiker, i synnerhet sig själva, som bättre lämpade att besluta vad som är bäst för folket är ingen hemlighet. De planekonomiska ambitionerna är visserligen slopade sedan länge, och marknadsekonomin ses inte längre som illviljans maskineri. Men Löfvens uttalande visar att marknaden fortfarande betraktas som ett hinder, snarare än en förutsättning, för befolkningens och statens bästa.

Partiets självbild – att det står för det goda som hindrar kapitalismen från att skada folket – är falsk. Det menar den liberale debattören Fredrik Segerfeldt i boken ”Sossesverige – en återblick” (Hydra förlag), i vilken han går till frontalangrepp mot partiets glorifierande historieskrivning om sig själva.

På samma sätt som Moderaterna inte kom undan med påståendet att partiet hade varit en del av rösträttsrörelsen och aktivt i kampen mot apartheid, ska Socialdemokraterna inte tillåtas retuschera bilden av sig självt, menar debattören.

Segerfeldt citerar en socialdemokrati som i dag förminskar sina forna relationer med förtryckardiktaturer i länder som Sovjet, Kuba, Kambodja och Zimbabwe. Han beskriver en arbetarrörelse vars maktfullkomlighet och genomgående svårigheter att skilja på partiet, staten och facket har resulterat i alltifrån IB-affären och Ebbe Carlssons eskapader till underliga kollektivanslutningar. Vidare skildrar han ett parti vars fientliga inställning till marknadsekonomin en gång i tiden var så stark att staten fick köpa hamburger­kedjan Clock för att handskas med McDonald’s inträde på den svenska marknaden.

Men med kapitel som ”Socialismen förstörde landet”, ”Enpartistaten” och ”DDR-Sverige” är det givetvis inte fråga om en opartisk historieskrivning. Enbart det allra värsta plockas fram i ljuset och boken är därför att betrakta som en stridsskrift.

Segerfeldt menar att det är extra viktigt att Socialdemokraternas skönmålning uppmärksammas i en tid när många av dem som är politiskt aktiva knappt har upplevt hur det var att leva i Sossesverige, som tar Disneyfilmer och valfrihet för givet. Jag tillhör själv den generationen, och visst är berättelsen en nyttig historielektion om tvångssteriliseringar, diktaturkramande och parabolförbud. Inte minst eftersom det är en påminnelse om att det man tar för givet är någon annans vunna kamp.

Men på samma sätt som Fredrik Segerfeldt irriterar sig på arbetarrörelsens alltför goda självbild, så är det slående – inte minst bland hans meningsfränder – att det finns en borgerlig motsvarighet på frammarsch. Som likt nyrika visar sin rikedom och inte kan låta bli att stoltsera med det senaste decenniets borgerliga dominans. Personer som knappt kommer ihåg Göran Perssons tid vid makten, men som ändå självsäkert gör långa utläggningar om att Socialdemokraterna minsann aldrig har gjort någonting bra för Sverige. En grupp som hyllar varje steg alliansen än må valsa, och som – till skillnad från självgoda socialdemokrater – kommer att sluka den här boken med hull och hår.

Segerfeldt skildrar med stor passion en socialdemokrati som har basat över på tok för många monopol genom åren – inte minst maktens. Men någon ensamrätt vad gäller skev självbild har den inte.