Signerat – Gunnar Jonsson.
Sedan maktskiftet 2006 har oppositionen gått till storms mot de ”ökande klyftorna” i Sverige. Pilen riktas mot alliansens skattesänkningar, men LO påstår också att regeringspolitikens själva syfte är att öka löneskillnaderna.
Årets välfärdsrapport från SNS, ”Inkomstfördelningen i Sverige”, skriven av Anders Björklund och Markus Jäntti, ger en del upplysning i ämnet. Skillnaderna har ökat sedan 1980, under varierande färg på regeringarna. Men orsaken är ökad spridning av kapitalinkomsterna, inte att löner, skatter och bidrag har skruvats om.
Författarna konstaterar också att Sverige och Norden i en internationell jämförelse har den jämnaste fördelningen av inkomster, med USA och Storbritannien i andra änden av skalan.
I Sverige har det varit närmast ett axiom att små skillnader är något gott i sig. Vänstern har sett en höginkomsttagare i varje sjuksköterska. Också SNS-rapporten hoppas att politikerna ska ägna sig åt att ”förhindra en negativ utveckling”.
Men det finns viktiga invändningar mot en generell utplattning. Olika lön är oftast ett uttryck för att efterfrågan på vissa talanger är större än tillgången. Även Björklund och Jäntti är medvetna om att inkomstskillnader är mer legitima om de beror på prestation än på uppväxtvillkor. Och om kunskaper ska lyfta samhället är det rimligt att utbildning lönar sig ekonomiskt.
Debatten om barnfattigdom har tidigare visat på faran med relativa mått: framsteg döljs bakom en fiktiv försämring. I Sverige går fortfarande den stora gränsen mellan dem som arbetar och dem som inte gör det, och utmaningen är att öka sysselsättningen.
Globaliseringens effekter på svenska förhållanden synes oklar i rapporten, men ute i världen är det ingen tvekan om att en liten elit har dragit ifrån. De anställdas del av den ekonomiska kakan har krympt i USA, och den sociala rörligheten har minskat. En utbredd bonuskultur där superrika direktörer belönar varandra är inget eftersträvansvärt ens i möjligheternas land.
Att Bill Gates – eller Lionel Messi – tjänar miljarder ska dock inte användas som argument mot inkomstskillnader i största allmänhet.