Det finns två sätt att läsa Johnny Munkhammars skrift ”Helt sjukt!”. Dels som en personlig betraktelse över hur det är att som ung småbarnspappa få beskedet att man lider av en svårartad cancer. Dels som ett sjukvårdspolitiskt inlägg.

I det första avseendet böjer jag mig helt för Munkhammars berättelse. Smärtan, oron, sorgen är lätt att förstå och känna in. Men i den politiska delen hänger jag inte med.

Johnny Munkhammar är riksdagskandidat för Moderaterna och har ett förflutet som samhällsdebattör vid Timbro, som också råkar vara det förlag som ger ut boken. På baksidestexten läser jag hur cancerbeskedet ändrade mycket men inte Munkhammars syn på bristerna i svensk sjukvård. Där får läsaren också veta att det dröjde 11 månader tills Johnny Munkhammar fick rätt diagnos. Kan man av det dra slutsatsen att den ena läkaren efter den andra gjort fel och att det förklaras av systemfel inom vården?

Till saken hör att Munkhammars cancerform var extremt ovanlig, att hans besvär var måttliga och att de läkare som från början letade i fel ände arbetade på privata Sophiahemmet – dit han kom genom en privat sjukvårdsförsäkring. Det var där han ordinerades bettskena. Och det var den privata försäkringsaktören Skandia som struntade i att ringa upp.

Den korrekta diagnosen, den ambitiösa behandlingen, professionaliteten, den psykosocialt utsträckta handen och medmänskligheten var det sedan det offentliga Karolinska sjukhuset som presterade.

Jag kan omöjligt bedöma om de första läkarna gjort fel. Munkhammar skriver inget om detta eller om att han skulle gjort en anmälan. Men det ligger på något sätt inbyggt i den välförståeliga upprördheten över den långa väntan på en korrekt diagnos.

Samtidigt måste man fråga sig vilken skattesats eller vilka privata försäkringspremier Munkhammar vill ha om varje läkare vid varje första besök ska utesluta också de mest osannolika förklaringarna till hyfsat lätta symtom. Ska man köra en magnetröntgen av huvudet på alla som söker för huvudvärk, även om den inte är värre än att den ger sig med Ipren? Ska man ta alla tänkbara och otänkbara prover för att redan i första skedet utesluta allt?

Det är den amerikanska modellen. Men då har amerikanerna med god sjukvård också en kostnad som är ungefär dubbelt så hög som vår och sannolikt också en befolkning som utsatts för väldigt mycket mer röntgenstrålning än de skulle behövt. Är det värt det?

Johnny Munkhammar har åsikter om fyrbäddsrum och maten på sjukhus. Det har jag också. Störd nattsömn av oroliga eller kanske dementa rumskamrater förbättrar inte precis förutsättningarna att tillfriskna. Samma sak med maten. Särskilt viktig är den för den svårast sjuka. Inte för att god mat gör livet trevligare utan för att det borde ses som en del av själva behandlingen och för att minskad matlust är en del av sjukdomsbilden.

Men medan jag delar Munkhammars syn på problemen delar jag inte hans syn på lösningar. Han tycker att den enskilda patienten ska kunna köpa sig ett eget rum och bättre sjukhusmat. Men just eftersom sömn och mat för allvarligt sjuka är en del av vården och inte ett val mellan business och ekonomiklass på flyget är det som att man ska kunna köpa sig bättre antibiotika eller mer morfin.

Jag tror att multiresistenta bakterier på sikt kommer att ta död på systemet med flerbäddsrum. Till dess ser jag gärna att vården fortsättningsvis reserverar de få enkelrummen för döende och andra som av ena eller andra skälet behöver dem. Om de i stället fylls med dem som köpt sig ett enkelrumstillägg, var ska man då göra av de döende? Lägga dem på fyrsal?

Sjukhusmaten är verkligen på många håll en sorgesam historia. Här behövs en uppryckning över lag och valmöjligheter för den enskilde. Om man får två rätter att välja på är det kanske några fler som får i sig något. Men det är svårt att se hur lösningen kan vara att några får äta bättre.

Det finns systemfel inom vården. Fortfarande finns enheter där den underliggande synen tycks vara att patienterna finns till för vården – inte vården för patienterna.

Men för mig är det ett mysterium att Munkhammar som initialt fått sin cancer behandlad med bettskena – efter att en läkare tvärsäkert sagt att besvären kom från käken, innan nästa privata påstått något annat lika felaktigt lika tvärsäkert – landar i slutsatsen att det behövs mer av dessa privata läkare. Jag är överens med Munkhammar i sakfrågan: privata aktörer kan inspirera och komplettera den offentliga vården. Det är bara det att jag inte får ihop hans berättelse.

Vården är ojämlik som den är i dag. Jag har svårt att se något värde i att göra den ännu mer ojämlik. Att göra vården bättre för alla allvarligt sjuka är en mer tilltalande modell.