Sverige var det första västeuropeiska land som erkände folkrepubliken Kina i maj 1950, förklarade en stolt statsminister Fredrik Reinfeldt när han inledde gårdagens presskonferens i Rosenbad. Vid hans sida stod Kinas vice president Xi Jinping och log. Sextio år av allt närmare samarbete skulle uppmärksammas och firas.

Men när Maos trupper i oktober 1950 invaderade Tibet sa Sverige ingenting. I skriften ”Tibet och den svenska tystnaden” skriver professor Katrin Goldstein-Kyaga om hur Sverige, till skillnad mot övriga västländer, också lade ner sin röst när FN:s generalförsamling tog upp Tibetfrågan 1965. Stockholm försökte dessutom övertyga övriga nordiska länder om att göra samma sak.

I ett öppet brev till Fredrik Reinfeldt inför Xi Jinpings besök påminner Svenska Tibetkommittén om att landet fortfarande befinner sig under ockupation. Förtrycket består och inför årsdagen av de folkliga protesterna i Lhasa den 10 mars 1959 och 2008 genomfördes nyligen omfattande razzior och gripanden. Nervositeten och rädslan för nya folkiga uppror avslöjar att den kinesiska diktaturen, liksom de flesta enpartistater, är både stark och svag.

Frågan om Tibet är fortfarande alltför känslig för att ens nämnas när Kinas vice president besöker Stockholm. Statsminister Reinfeldt och näringsminister Olofsson försäkrar visserligen att samtalen inte enbart har handlat om Volvo och nya handelskontrakt. De har också tagit upp mänskliga rättigheter och företagens sociala ansvar.

Men det kändes obehagligt att lyssna på Maud Olofsson efter presskonferensen i söndags. När affären mellan kinesiska Geely och Volvo Personvagnar var klar talade hon slirigt om att ”vi har synpunkter på Kina, och det kan goda vänner ha”. Maud Olofsson sa också att hon har förklarat vilka ”värderingar som finns i Sverige” för Kinas näringsminister och vicepresident. Olofsson gav också besked om att hon hade gett ”Geely rådet att se till att följa den svenska modellen”.

Ja, självklart ska Geely följa svenska bestämmelser. Kinesiska företag med verksamhet i Sverige lyder under vårt lands lagar. Men Maud Olofsson bör inte ens försöka få till stånd något slags värdegemenskap med den kinesiska enpartistatens företrädare. En avgrund skiljer våra länders politiska system. Den varken kan eller bör Maud Olofsson försöka prata bort.

Visst är det växande intresset för Kina i Sverige hoppingivande. Fler svenska studenter än någon gång tidigare studerar i Peking. Relationerna mellan svenska och kinesiska företag och forskare blir allt tätare. Det nätverk av kontakter som växer fram kommer förhoppningsvis att bidra till att människor får det bättre och att Kina blir mer öppet och demokratiskt. Sverige kommer att behöva fördjupad kunskap om och kontakter med det kinesiska samhället, på alla plan. Att ett kinesiskt företag tar över Volvo ger en närmast övertydlig bild av den nya världsordning som växer fram.

Men Sverige har alltför ofta försökt hålla sig väl med och navigera mellan världens framväxande stormakter. Näringsminister Maud Olofsson bör främja goda relationer mellan våra länder, men inte vara god vän med Kinas ledare.

Skillnaden handlar inte om ”svenska värderingar” eller ”kinesiska”. Olikheterna rör grundläggande principer om hur en rättsstat bör fungera, om yttrandefrihet och mänskliga fri- och rättigheter. Det kommer Maud Olofsson aldrig få dagens kinesiska ledare att förstå.