Inte så goda grannar

I mitten av 90-talet gjorde statsminister Göran Persson ett famöst uttalande om Kina. Under ett besök i landet sade han att det var oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling, när man ser på det kinesiska exemplet.

Persson jämförde med den skakiga situation han tidigare mött i Ryssland, där politikernas framtidsperspektiv handlade om månader – inte år.

Den avgörande skillnaden mellan de två länderna, som Persson ignorerade, var naturligtvis styrelseskicket. Den prisade så kallade stabiliteten i Peking byggde på enpartivälde, våld och politiskt förtryck. Makthavarna i Moskva var där­emot beroende av människornas stöd.

Vid denna tid var Ryssland en ung demokrati som precis lämnat Sovjetkommunismen bakom sig. Ledare som Michail Gorbatjov och Boris Jeltsin hade tagit modiga steg mot pluralism, öppenhet och yttrandefrihet.

Men det dröjde inte länge innan historien tog en ny vändning. Under 2000-talets början har skillnaderna mellan Ryssland och Kina krympt – inte för att Kina förändrats utan för att Ryssland gjort det. När statsminister Fredrik Reinfeldt i veckan besökte Moskva möttes han av ledare som successivt lämnat 90-talets demokratiexperiment bakom sig. För några av dem, som premiärminister Vladimir Putin, har Kina tjänat som en tydlig inspiration. Om man skaffar sig politisk kontroll kommer en stark ekonomisk utveckling på köpet. Så har vägen till framgång tolkats.

Vid en ytlig betraktelse kan det verka som om denna formel varit giltig för Ryssland. Under det gångna decenniet har ett hårdnande politiskt klimat ackompanje­-rats av hög ekonomisk tillväxt.

Samtidigt som Putin angripit fria medier, tagit makten över landets tv, under­grävt civilsamhället, satt upp spärrar för oppositionen, ersatt guvernörsvalen med egna utnämningar, bedrivit krig i Tjetjenien, försvagat parlamentet, stängt ute utländska valobservatörer och gjort det legalt möjligt för sig själv att återvända som president, har inkomsterna för vanliga ryssar stigit kraftigt – precis som i Kina.

Fram till finanskrisen gick den ryska ekonomin på högvarv. Aktiemarknaden steg mot skyn, inflationen var hanterbar och den ryska staten hade råd att amortera sin utlandsskuld. Pensionärer och offentliganställda kunde glädja sig åt att deras pengar äntligen började betalas ut i tid.

Men var detta resultatet av den till­tagande politiska ofriheten? Knappast.

Rysslands ekonomiska utveckling efter Berlinmurens fall följer samma mönster som de andra postkommunistiska staterna i östra Europa. Under 1990-­talet föll BNP kraftigt, som en följd av att många gamla industrier lades ned. Skiftet från plan- till marknadsekonomi blev till en början smärtsamt. Med mot slutet av decenniet, efter finanskrisen 1998, tog ekonomin åter fart. Detta skedde innan Vladimir Putin inledde sitt auktoritära styre.

Rysslandsexperterna Michael McFaul och Kathryn Stoner-Weiss har i en artikel i Foreign Affairs övertygande visat att det påstådda sambandet mellan politisk ofrihet och en stark ekonomisk utveckling är en synvilla.

Putin hade enorm tur. Han kom till makten vid rätt tillfälle och kunde skörda frukterna av de marknadsreformer som genomfördes under 90-talet. Efter sju svåra år följde goda tider i hela det gamla östblocket.

Parallellt med detta började världsmarknadspriset på olja och gas att stiga, vilket gav en kraftig injektion i den råvaruberoende ryska ekonomin. Plötsligt flödade pengarna in i statskassan. De vinsterna hade också kommit Boris Jeltsin till godo, om han fortfarande varit Rysslands president.

Det strategiska beslut som Vladimir Putin fattade var att lägga statens hand över energisektorn. Ett offer för denna politik blev oljebolaget Yukos ägare Michail Chodorkovskij, som förvandlades från Rysslands rikaste man till statens fånge.

Åstadkom Putin politisk stabilitet? Om man med stabilitet menar färre maktväxlingar, minskad pluralism och en kraftigt försvagad opposition är svaret otvetydigt ja.

Men om man med stabilitet menar säker­het, trygghet och en uthållig ekonomisk utveckling är svaret nej.

Till bilden av Putinåren hör också stigande mordfrekvens, masskorruption, försvagad äganderätt, ökad alkoholkonsumtion, kortare medellivslängd och en befolkning som minskar i antal. Med finanskrisen har dessutom sårbarheten i den råvarubaserade ryska ekonomin blivit tydlig för alla. Inte konstigt att den nye presidenten Medvedev talat om att landet måste moderniseras.

När Fredrik Reinfeldt och Medvedev höll en gemensam presskonferens i veckan tog Reinfeldt kort upp frågan om mänskliga rättigheter.

Det lät pliktskyldigt och borde ha framförts med större kraft. Begreppet mänskliga rättigheter fångar in så mycket mer än några enstaka beslut i Kreml. Det handlar om ett samhällsklimat som främjar oliktänkande, maktbalans och yttrande­frihet, och som innebär att oberoende journalister inte längre behöver frukta för sitt liv.

Om Ryssland ska moderniseras på allvar måste Kremls makthavare acceptera utmanare i alla samhällssfärer, både för att stimulera landets politik och ekonomi. Så länge detta inte sker förblir Ryssland en instabil, nyckfull och potentiellt farlig granne.