Signerat – Rikard Westerberg.
Om du är man och invandrar till Sverige är sannolikheten att du har ett jobb efter fem år 50 procent. För kvinnor är statistiken ännu sämre, bara 30 procent arbetar efter fem år. Det är knappt att man tror att det är sant. I normalfallet går det sju år mellan uppehållstillstånd och arbete. Sju veckor hade varit mer rimligt.
Utan jobb är det svårt att lära sig språket och utan språket är det svårt att få ett jobb. Avståndet till den samhälleliga gemenskapen ökar. De dystra siffrorna förklarar delvis, men är ingen ursäkt för, att det brinner i förorterna. Likaså är de en av förklaringarna till Sverigedemokraternas frammarsch.
Propositionen som i torsdags landade på riksdagens bord innebär flera steg i rätt riktning. Fokus ligger på att nyanlända ska komma i arbete fort. Arbetsförmedlingen övertar huvudansvaret från kommunerna. Det kommer att kräva att myndigheten får huvuddelen av de 920 miljoner kronor som årligen avsätts till reformen. Sverige har inte råd med fler integrationspolitiska misslyckanden.
Generaldirektören Angeles Bermudez-Svankvist har med framgång drivit offentliga verksamheter tidigare, bland annat vände hon Folktandvården från minus till plus. Hon utsågs också till årets chef 1999 och årets myndighetschef 2009. Bermudez-Svankvist borde om någon vara lämpad att axla Arbetsförmedlingens nya ansvar.
Reformen innebär att nyanlända som på heltid deltar i sfi, samhällsorientering och arbetsförberedande insatser får en så kallad etableringsersättning. Individanpassningen kan förhoppningsvis uppmuntra till kvinnligt deltagande och minska socialbidragstagandet, som beror på familjens inkomst.
Arbetsförmedlingen har ett år på sig att tillsammans med den nyanlände upprätta en individuell plan med utgångspunkt i tidigare utbildning och jobberfarenhet. Tanken är god men ettårsgränsen borde kortas. Varje dag utan arbete är ett steg bort från samhället.
Problemen med den låga självförsörjningsgraden bland nyanlända invandrare löses inte över en natt. Men en politik som fokuserar på arbete och individens eget ansvar är ett viktigt trendbrott. Och en sak är säker: det kan omöjligen bli sämre än det varit hittills.