Signerat – Lisa Bjurwald.
Borgerliga tyckare fortsätter att ropa efter en ”sansad” debatt om integration. Alla som försöker diskutera integration stämplas som rasister, påstås det. Det är en beskrivning som flitiga integrationsdebattörer inte alls känner igen sig i. Men denna approach – som gör det omöjligt för motdebattörer att påtala farligt fördomsfulla åsikter – är tydligen ”sansad”. Den misslyckade integrationspolitiken får man däremot gärna kritisera. Helst genom att i metadebatter låtsas att man inte får kritisera den.
I förordet till Timbros nya rapport om integrationspolitik skriver tankesmedjans vd Markus Uvell att han hoppas att ”Integration eller assimilation?” av statsvetaren Andreas Johansson Heinö ska bidra till en, surprise, mer sansad debatt. Genom titeln har Timbro i alla fall bidragit till tabubrytandet av termen assimilation. Hittills har begreppet med rätta varit skytt av alla stora svenska partier utom Sverigedemokraterna. Assimilering innebär att helt överge sin egen kultur och det egna språket för att uppgå i en nations majoritetssamhälle. Det används oftast med implikationen tvångsanpassning. Sansat?
”(…) vi får höra om Geert Wilders, Nick Griffin och Jean-Marie Le Pen, men mer sällan refereras de betydligt mer spänstiga och sakliga integrationsdebatter som också förs”, hävdar Johansson Heinö. Men de politiker som han felaktigt kallar ”extremister” befinner sig inte på samhällets ytterkant. Kungamakaren Wilders parti är ett av Nederländernas största. Framför allt har Europas rasistpartier – oavsett opinionsstöd – påverkat integrations-debatten till det sämre.
Politiker borde ha en åsikt om vad som är svenska värderingar, ansåg Uvell vid rapportseminariet, och Frankrike togs upp som exempel. Men det har de. Senast var det Fredrik Reinfeldt som i sitt jultal sade att terrorister hotar svensk öppenhet, frihet och mångfald. Och exakt hur lyckad franska politikers satsning på en diskussion om nationella värderingar har varit, kan du läsa i Annika Ström Melins kolumn.