Nyare forskning tyder på att en generös invandringspolitik inte står i någon absolut motsättning till välfärdsstaten – men ställer krav på dess utformning.
Är en generös välfärdsstat förenlig med en generös invandringspolitik? Frågan har sprängkraft. Sverigedemokraternas svar är ett tydligt nej, och deras lösning är lika enkel: att kraftigt minska invandringen till Sverige. Få företräder öppet den motsatta ståndpunkten i svensk debatt – att välfärdsstaten bör monteras ned för att möjliggöra en fungerande integration – men den går naturligtvis att ha. Valet handlar om ideologi.
Måste vi då göra detta val? Det underliggande antagandet – att det finns en motsättning mellan välfärdsstat och invandring – är en empirisk fråga. Vetenskapssamhället har också försökt att ta sig an den. Den amerikanske forskaren Gary Freeman framförde tidigt tesen att migration och etnisk pluralism undergräver den solidaritet som ligger till grund för välfärdsstaten.
Han fick senare uppbackning av Harvardprofessorerna Alberto Alesina och Edward Glaeser. De menade att ett skäl till att USA inte utvecklat någon utbyggd välfärd var att den vita medelklassen inte kunde identifiera sig med fattiga afroamerikaner.
Tesen att en ”etnisk igenkänningsfaktor” är en viktig ingrediens i den solidaritet som underbygger beskattning och omfördelning har sedan dess fungerat som ett avstamp i forskningsdebatten. Antagandet har emellertid kommit att kritiseras och problematiseras, inte minst av europeiska akademiker.
De tyska forskarna Steffen Mau och Christoph Burckhardt menar att etnisk pluralism visserligen har en svag negativ effekt på stödet för omfördelning i de länder de undersökt. Men andra faktorer väger samtidigt tyngre för att förklara invånarnas inställning till välfärdsstaten.
Enligt Mau och Burckhardt varierar dessutom den ”etniska faktorns” styrka mellan olika länder beroende på hur välfärdsstaten är uppbyggd. I den kontinentaleuropeiska välfärdsmodellen – som i hög grad bygger på särlösningar för olika grupper – är sambandet till exempel betydligt starkare än i den skandinaviska välfärdsmodellen som är uppbyggd kring generella principer.
De svenska forskarna Mikael Hjerm och Anette Schnabel kommer till liknande slutsatser. De har inte kunnat hitta något samband mellan objektiva faktorer – som andelen utlandsfödda eller graden av språkpluralism – och inställningen till välfärdsstaten. De menar därför att en homogen befolkning inte är någon absolut förutsättning för solidaritet mellan medborgarna.
Däremot hävdar Hjerm och Schnabel att den subjektiva uppfattningen spelar en roll. Huruvida befolkningen upplever att samhället är splittrat eller sammanhållet har betydelse. Den ”etniska faktorn” kan aktiveras av politisk retorik som ställer grupper emot varandra. En slutsats man kan dra av detta är att ett pluralistiskt samhälle ställer nya krav på hur de politiska partierna beskriver verkligheten, samt hur de offentliga systemen utformas.
Välfärden går heller inte att skilja från arbetsmarknadspolitiken. Den svenska välfärdsmodellen bygger i hög grad på förvärvsarbete, och en skevt fördelad sysselsättning mellan infödda och utlandsfödda svenskar skapar grogrund för motsättningar som kan exploateras politiskt.
OECD har konstaterat att Sverige intar jumboplatsen när det kommer till att integrera invandrare på arbetsmarknaden. I dag är arbetslösheten dubbelt så hög bland utrikes födda som hos den infödda befolkningen. Så har det inte alltid varit. Fram till 1980-talet var sysselsättningen högre hos dem som invandrat. Sedan dess har arbetskraftsinvandringen i hög grad ersatts av flyktinginvandring och det svenska arbetslivet har förändrats i grunden.
Några belägg för att den svenska välfärdsmodellen köps till priset av generellt högre arbetslöshet finns knappast. Tvärtom har Sverige ofta haft högre sysselsättning än övriga Europa. Mycket tyder däremot på att den svenska arbetsmarknadsmodellen i dag gör det svårt för invandrare att få ett första jobb.
Utbildningsinsatser och arbete mot diskriminering kan säkert göra något åt detta, men det räcker knappast. Det krävs troligen mer kontroversiella åtgärder, som lägre ingångslöner och sämre anställningstrygghet, för att få ned arbetslösheten bland utlandsfödda. Den vägen bör dock användas försiktigt. Forskningen visar nämligen att inte bara arbetslöshet, utan även en urholkad trygghet, kan spä på motsättningar och främlingsfientlighet.
I slutänden ger vetenskapen inga tydliga svar på frågan hur en fungerande integration uppnås. Dess bidrag är främst att problematisera och avfärda förenklade samband. Det mödosamma politiska arbetet med att hitta stegvisa reformer – som förmår anpassa den svenska välfärdsmodellen till nya förutsättningar – går helt enkelt inte att komma runt.