Varför är invandring en icke-fråga i länder som Kanada, USA och Nya Zeeland? En av dem som funderat över det är Howard Duncan, chef vid The Metropolis Project, ett kanadensiskt forskningsinstitut som studerar migration och integration. Han befinner sig i Sverige, inbjuden av tankesmedjan Fores, och jag träffar honom för att prata om det kanadensiska exemplet. Och om det mindre lyckade svenska.

I rättvisans namn ska man ha klart för sig att grundförutsättningarna är väsensskilda. Under decennier har den svenska invandringen uteslutande bestått av asylsökande och deras familjer. I Kanada utgör den gruppen bara tio procent. Resten har kvalificerat sig genom att ansöka och genom att exempelvis ha en bra utbildning och goda språkkunskaper. Integration för den som frivilligt sökt sig till ett land är förstås något helt annat än den som hals över huvud flytt ifrån någonting. Precis som det är skillnad på om man är professor i franska eller arabisktalande analfabet.

Just eftersom de frivilligt invandrade är handplockade höjer jag inte nämnvärt på ögonbrynen när Duncan berättar att gruppen efter en tid i landet, med till en början blygsamma inkomster, går om de infödda kanadensarna. Men hör och häpna, det gör gruppen asylsökande också.

Sannolikt hade det gått bättre för asylsökande om Sverige samtidigt haft en stor arbetskraftsinvandring. Då hade vi kanske sluppit stereotypa kopplingar mellan hudfärg, ursprungsland och grad av bidragsförsörjning. Förväntningarna på dem som kommit hade varit annorlunda, liksom arbetsgivarnas attityd till människor med icke-svenska namn.

En anledning till att invandring är en icke-fråga i Kanada kan vara att invandrarna bidrar till landets utveckling. Därför är det ingen som bryr sig om moskéer eller om poliser har turban.
Det finns svenskar som är rasister. Men jag tror mycket av det vi kallar främlingsfientlighet är sprunget ur en irritation över den låga graden av egenförsörjning bland asylsökande.

Tänk om vi kunde råda bot på det genom att öppna dörrarna för fler.