Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Interventioner: Libyen på ökenvandring

Två år efter Khaddafi plågas Libyen av anarki. Men att militära ingripanden ofta har oförutsägbara följder innebär inte att det alltid är rätt att avstå.

Hotellet Corinthia anses vara den säkraste platsen i Tripoli, så det är ingen slump att libyska potentater och diplomater bor där. Särskilt fredat är ändå inte stället ens för premiärminister Ali Zeidan. På torsdagen blev han ”kidnappad” eller ”arresterad”, beroende på vem som berättar.

Så var det också den milis som regeringen gett ansvaret för säkerheten i Libyens huvudstad som förde bort honom. Först efter sex timmar i förvar på inrikesministeriet tilläts han åka till jobbet.

Kanske var det hela en följd av USA:s aktion i Tripoli i lördags. Specialstyrkor tillfångatog Abu Anas, en veteran i terroristkretsar som också påstås ha varit inblandad i attentaten mot de amerikanska ambassaderna i Kenya och Tanzania 1998. Meningen var att samtidigt slå till mot en utpekad för attacken mot USA:s konsulat i Benghazi 2012, men den planen ställdes in.

Ali Zeidan protesterade som sig bör mot tillslaget mot Abu Anas, och betonade att misstänkta brottslingar ska ställas inför rätta i Libyen. Snart lät dock USA meddela att regeringen känt till operationen.

Milisen som grep premiärministern kan lika gärna ha haft andra motiv. Två år efter revolten som störtade diktatorn Muammar Khaddafi är det lätt att vara pessimistisk om Libyen. Centralmakten är ett rangligt väsen som knappt når utanför Tripoli, och som synes har begränsat inflytande även där.

Regeringen har försökt att bygga upp en armé och en poliskår utifrån de forna rebellsoldaterna. Men de hör samtidigt hemma i ett par hundra miliser med egna dagordningar, som i första hand försvarar sina klaner, revir eller intressen. I den mixen ingår extrema islamister, vissa av dem lierade med terrornätverket al-Qaida. Även Abu Anas organisation finns med på ett hörn i dessa ”säkerhetsstyrkor” som tar order i den mån det passar dem.

Någon författning finns ännu inte. Interimsparlamentet är lamslaget av fejder mellan halvliberaler och islamister. Rättsväsendet är i bästa fall en skiss, så när Ali Zeidan vill ha Abu Anas rannsakad i domstol är det mest en fras. Bilbomber och mord är vardag, och terror och kriminalitet går inte alltid att skilja åt. Vapnen flödar, också till andra oroshärdar i regionen. I östra Libyen, där Benghazi ligger, blandas kaoset med krav på politisk autonomi.

Oljeproduktionen var i våras tillbaka på nivån före upproret, men har nu rasat till en tiondel. Arbetarna strejkar för högre löner, de vaktande miliserna är missnöjda med sina villkor, Benghazi kräver en större del av exportintäkterna.

Utan oljan, ingen annan ekonomi. Utan säkerhet, inga investeringar. Korruption och byråkrati skrämmer de utländska företag som ändå försöker.

Var det då rätt av Nato att intervenera i Libyen? Frågan är vad västvärlden annars skulle ha gjort. Att titta på medan Khaddafi infriade sitt löfte att gå från hus till hus och utrota rebellerna var ett dåligt alternativ. Den militära insatsen var därtill begränsad.

Resultatet ger samtidigt skäl att fundera. Slakten i Syrien väcker också krav på handling, men längre än till att kanske skicka vapen till vissa rebeller har väst inte kommit. Med Libyen som erfarenhet går det inte att veta hos vem de hamnar. Risken är att de används i brott mot mänskliga rättigheter, eller i nästa inbördeskrig. CIA:s leveranser till afghaner som slogs mot Sovjets ockupation avfyrades likaså så småningom åt alla håll.

En fullskalig invasion skulle kunna stoppa det syriska inbördeskriget – men Irak förskräcker. När diktatorn störtats återstår uppgiften att hålla isär de stridande och bygga upp landet, vilket kan ta decennier eller inte fungera alls. Våldet mellan irakiska shiiter och sunniter når just nu åter groteska proportioner.

USA hade ingen plan i Irak utom förhoppningen att folket skulle hälsa de amerikanska trupperna och löftet om demokrati med jubel. Och inte heller i Libyen visste någon vad som skulle hända efter det militära ingripandet.

Teoretiskt är det lätt att se vad som behövs. Det är också lätt att säga bistånd. Några garantier för framgång finns inte.

Bräckliga stater behöver stärkas, men vad säger miliserna? Att bygga en hederlig och effektiv polis tar tid. Bekämpning av fattigdom och stöd till ekonomisk utveckling, självklart, men bland kulor och bomber lever utländska investerare och tekniska experter farligt. Rättvisa val, javisst, men de kräver respekt av alla religiösa och etniska grupper. Extremister och mutkolvar står alltid redo att sabotera.

Men att demokrati tar tid, och ofta drabbas av bakslag, är inget skäl att lämna Libyen i sticket. Vem saknar Khaddafi?

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.