Signerat – Hanne Kjöller.
För att något ska bli nyhet krävs att händelsen uppfattas som anmärkningsvärd, sensationell eller på annat sätt avviker från det normala.
Så när Ekot i måndags rapporterade om romska barn som inte beviljas asyl förstår man att här är det något som inte är som det borde vara. En läkare, med stor erfarenhet av flyktingbarn, förklarar sakligt hur romerna särbehandlas negativt gentemot barn från Afghanistan och Somalia, eftersom de förstnämnda så gott som aldrig får stanna.
Men vänta nu. Det kan möjligtvis inte ha att göra med att barnen från Afghanistan och Somalia kommer från krigförande länder och att romerna från Europa inte gör det?
Om man tittar på hur stor andel som fått stanna av alla avgjorda fall hittills i år ser man att det i så fall är fler än romerna som “särbehandlas negativt”. Det gör också de ensamkommande barnen från Algeriet, Iran och Ryssland. Medan barn som kommer från hårdföra diktaturer och stater i krig, som Eritrea, Jemen, Somalia och Afghanistan “särbehandlas positivt”.
En romsk flicka – ålder anges inte – får i inslaget illustrera den diskriminerande politiken. Lyssnarna får genom henne och reportern veta att hon är föräldralös, att hon bott på gatan i Belgrad och att hon utsatts för flera övergrepp. Förfärligt, javisst. Men inget skäl för asyl. Om det inte finns något ytterligare än det som framkommer i inslaget tycks ju alla instanser ha följt svensk lagstiftning.
Sedan står det ju förstås var och en fritt att tycka att gränserna för asyl borde dras någon annanstans än de gör i dag. Men i så fall borde man sända ett inslag om det i stället för att ägna åtskilliga minuter åt en nyhet som mest av allt tycks bygga på ett missförstånd om numerär “rättvisa” i asylprocessen.