Om allt går som planerat kommer de amerikanska trupperna att lämna Irak 2011, och även om situationen på marken förbättrats betydligt den senaste tiden är det inte någon segrarmakt som återvänder i triumf.
Irakkriget har tvärtom varit en betydande politisk huvudvärk – både i USA och internationellt – ända sedan invasionen. Det kom att prägla George W Bushs presidentskap.
Röster finns som är emot ”artificiella” tidtabeller, som vill att situationen i landet ska vara avgörande för beslutet när USA ska dra sig tillbaka. Visst finns betydande rimlighet i sådana argument, men trupperna kan inte stanna för evigt. Någonstans måste gränsen gå, hur läget än må vara.
Och ett snabbt tillbakadragande kan faktiskt, som den säkerhetspolitiske experten Bennett Ramberg skriver i Foreign Affairs, vara det som tjänar USA:s intressen bäst.
Ramberg jämför med USA:s reträtter från Vietnam på 1970-talet, från Libanon på 1980-talet och från Somalia på 1990-talet. Klara paralleller kan dras, menar han. ”När situationen förvärrades – när lokalbefolkningen inte kunde lösa sina motsättningar, när det stigande antalet amerikanska dödsoffer började framstå som meningslöst, när politiker inte kunde definiera vilka vitala intressen trupperna skulle skydda och när det inte fanns någon tydlig strategi för återtåget – då gav Washington upp”, skriver Ramberg.
Inga farhågor besannades. Det blev ingen dominoeffekt i Sydostasien, Moskva fyllde inte tomrummet efter Washington i Libanon och USA är på det stora hela opåverkat av kaoset i Somalia. Det bästa USA kunde göra var helt enkelt att ge sig av i tid, menar han.
Även om Bennett har ett tydligt supermaktsperspektiv och även om historien inte brukar upprepa sig, finns det mycket som tyder på att detsamma gäller i dag.