Signerat – Johannes Åman.
Historien är ett tveeggat vapen. I går var det Studenternas dag i Iran. Som så många gånger tidigare skulle regimen den 7 december hedra minnet av tre studenter som dödades 1953 av schahens säkerhetsstyrkor.
Men medan högtiden tidigare bidragit till att ge ayatollorna politisk legitimitet användes den i år av oppositionella för att utmana och ifrågasätta regimen. Studenter samlades till protest – och möttes av ett massivt polisuppbåd. Den förmenta befriaren visade sig vara lik den gamla förtryckaren.
Det är ett slags ideologisk judo: den starkes kraft används för att få honom på fall. Många har använt den metoden tidigare. Mer oprövad är den nya kommunikationstekniken.
Optimisterna hävdar att människor som lever under diktatur vinner ny styrka genom internet och mobiltelefoner. De kan nå varandra och organisera demonstrationer. Om de möts av våld kan de sprida bilder på övergreppen över hela världen.
Sommarens protester i Iran mot det misstänka valfusket har varit ett av exemplen på den nya teknikens kraft. Tyvärr finns andra delar av historien som är mindre uppmuntrande.
I senaste numret av den brittiska tidskriften Prospect pekar Evgeny Marozov, som själv har sina rötter i Vitryssland, på hur diktatorer använder den nya tekniken för att bekämpa oliktänkande.
Att störa eller tillfälligt stänga av internet och mobiltrafik är en strategi som i går kom till användning i Teheran. Men eftersom informationsflödet är svårt att helt stoppa används också motstrategin att sprida desinformation på nätet för att kompromettera dissidenter.
När internet eller mobiltelefoner utnyttjas för att mobilisera demonstranter kan de i efterhand också användas för att kartlägga oppositionen.
Ny teknik kan vara bra. Men ytterst är det bara modiga människor som kan få förtryckare på fall.