Det har varit en nära döden-upplevelse för euron, förklarade professor Harry Flam under ett seminarium som arran- gerades av Junilistan.
Han syftade på Greklands utdragna problem som har präglat valutasamarbetet under lång tid. Nu har också Irland akuta svårigheter och i värsta fall kommer också Portugal och
Spanien att behöva besöka räddningsakuten.
Men är det euron som har ställt till det – eller politiken? Harry Flam var en av talarna när eurokrisens orsaker och eventuella lösning diskuterades. Ämnet kommer antagligen – och tyvärr – att vara aktuellt under lång tid framöver.
Övriga inbjudna var professor Lars Calmfors och ekonomen Nils Lundgren, tidigare ordförande för Junilistan. De tre har olika åsikter om valutasamarbetet, men tillsammans utgör de ett slags koncentrat av det samlade eurokunnandet i Sverige.
En av frågorna som diskuterades var om det är den gemensamma valutan som ligger bakom Irlands problem. Skulle krisen ha dämpats om den irländska riksbanken hade kunnat höja räntan för att kyla av den keltiska tigern? Har landet drabbats av en så kallad asymmetrisk chock?
Ja, svarade Lars Calmfors. Han anser att Irland är ett tydligt exempel på att den gemensamma räntenivån i hela euroområdet kan skapa problem för enskilda länder.
Till skillnad från till exempel Grekland gick nämligen Irland in i den finansiella och ekonomiska krisen utan underskott och med närmast exemplariskt skötta statsfinanser.
Men ekonomin var överhettad och lånekarusellen snurrade alltför fort. Det pumpade upp byggsektorn. Inflationen drog i väg och bytesbalansöverskotten växte. När bubblan brast gick allting snett.
Irland skulle, enligt Lars Calmfors, ha behövt en högre ränta – eller en stramare finanspolitik.
Därför anser han att den irländska krisen visar att begreppet asymmetrisk chock inte är en teoretisk konstruktion, utan en högst praktisk verklighet.
Harry Flam höll inte med. Talet om en asymmetrisk chock ger intryck av att problemen kom från ovan och inte gick att kontrollera, hävdade han. Men den irländska regeringen hade kunnat göra en hel del. Politikerna hade kunnat styra finanspolitiken och skärpa kraven för bankernas utlåning. Det hade gjort situationen mindre allvarlig.
Poängen i den här artikeln är inte att döma vem av professorerna som har rätt. Men hur man än definierar en asymmetrisk chock finns ett politiskt ansvar för krisen som kan och bör utkrävas. Det räcker med att tänka på Storbritannien för att inse att det är för enkelt att skylla på euron.
Det är politiska beslut – eller snarare brist på beslut – som ligger bakom en hel del av valutasamarbetets nuvarande problem.
Svårigheterna började när de stora EU-länderna i mitten av 2000-talet hade otill- låtet stora budgetunderskott. Då följdes inte regelverket utan luckrades upp.
Följden blev bristande legitimitet för stabilitetspakten och skenande underskott i nästan hela euroområdet. Men det var ingen naturkatastrof – utan följder av de nationella regeringarnas politik.
Om euron ska överleva krävs därför bättre politik – både i EU och i medlemsländerna. Smartare, tuffare och mer långsiktiga EU-regler för valutasamarbetet. Dessutom en mer ansvarsfull nationell ekonomisk politik i alla medlemsländer.
Det kan gå åt fanders även om alla följer reglerna! varnade Nils Lindgren under euroseminariet. Ja, det har han förstås rätt i.
Men chanserna för överlevnad ökar om patienten får rätt behandling. Därför kanske en nära döden-upplevelse trots allt kan leda till något gott.
Den som har varit nära gränsen brukar vara angelägen om att göra allt – till och med ändra sitt sätt att leva – för att få ett fortsatt liv. Det gäller förhoppningsvis också euron.