I dag röstar Irland för andra gången om Lissabonfördraget. Men vad är det egentligen Irland har utlovats för att folket ska säga ja? Så trötta är tydligen alla på det utdragna fördragstrasslet i EU att ingen har analyserat vad de så kallade rättsliga garantierna egentligen innebär. Men de handlar inte om småsaker, utan om några grundläggande principer.

Skrivningarna om skatter, säkerhet och försvar innehåller inga konstigheter. I beslutet från toppmötet i juni lovar och försäkrar EU:s stats- och regeringschefer att Lissabonfördraget inte innebär någon förändring av unionens makt och befogenheter inom dessa områden.
Lissabonfördraget innebär inte någon ”som helst förändring” av skatterna i EU och det kommer inte heller att påverka Irlands ”traditionella politik av militär neutralitet”, skriver EU-ledarna. Det är enbart ett klargörande, även om formuleringen är lite lurig. Ingen kan faktiskt veta vad som händer när EU-samarbetet fortsätter att utvecklas.

Men när det gäller rätten till ”liv, familj och utbildning” är den rättsliga garantin utformad på annat sätt. Här har Irland inte nöjt sig med ett förtydligande om att EU inte kommer att lägga sig i enskilda länders abortlagstiftning.

Irland har inte heller begärt undantag från EU:s stadga om medborgerliga rättigheter, såsom Storbritannien och Polen, vilket egentligen vore rimligare. Det är visserligen också märkligt att medlemsländer kan välja bort ett principiellt så viktigt regelverk. Men det är en tydlig lösning för ett medlemsland som inte vill underordna sig EU:s gemensamma regler.
Irland har valt en listigare väg. I stället för att begära ett undantag har den irländska regeringen lyckats inteckna utrymmet för tolkning av ett antal grundläggande principer. Övriga länder lovar nämligen att varken Lissabonfördraget eller den nya stadgan om medborgerliga fri- och rättigheter kommer att påverka den irländska konstitutionens regler om liv, familj och utbildning ”på något sätt”.

Vad innebär det för till exempel löner, pensioner och socialförsäkringar? EU-samarbetet har under årens lopp tvingat fram likabehandling av kvinnor och män inom en lång rad områden. Den som läser den irländska konstitutionens omfattande skrivningar om hemmafruarnas betydelse för samhällets bestånd kan verkligen undra hur det kommer att bli i framtiden.
Enligt en av artiklarna i Irlands konstitution är det till exempel den irländska statens skydlighet att se till att kvinnor inte av ekonomiska skäl måste försumma sina plikter i hemmet. Och hur kommer EU:s domstol att tolka en eventuell framtida tvist om likabehandling av samkönade pars rättigheter? Enligt en annan artikel i Irlands konstitution ska staten skydda äktenskapet från alla angrepp.

Det handlar med andra ord inte alls enbart om abort. Irland har begärt och fått omfattande inskräkningar som rör synen på grundläggande rättigheter. Det har skett utan någon som helst debatt eller analys, antagligen eftersom de flesta är innerligt trötta på den utdragna fördragskrisen och bara hoppas att den snart ska vara över.

Från ansvarigt politiskt håll försäkras förstås att Irland har fått helt harmlösa garantier, men en djupare rättslig analys av överenskommelsen från i somras är faktiskt det minsta man kan begära.

Visst behöver EU ett nytt fördrag och förhoppningsvis röstar Irland ja till Lissabon i dag. Men det sker till priset av att unionens konservativa krafter i det tysta har nått nya framgångar.

Efter sextio år ska EU äntligen få en stadga om grundläggande, medborgerliga rättigheter, men utrymmet för tolkning av vad den innebär har redan begränsats. Det känns olustigt.