Det var helt rätt av Time magazine att utse den amerikanske centralbankschefen Ben Bernanke till årets person. Utan hans resoluta ingripande under finanskrisen hade 2009 kunnat gå till historien som något mycket värre än ett ekonomiskt eländesår.
Efter Lehman Brothers kollaps förra hösten var världsekonomin på väg ner i ett svart hål. Banksystemet skakade och paniken bredde ut sig. Det blåste iskalla vindar som förde tankarna till 1930-talet.
Ben Bernanke, som forskat om den stora depressionen, såg till att snabbt inrikta alla ansträngningar på att förhindra en upprepning av historien. Den amerikanska centralbanken pumpade in massiva belopp i landets ekonomi. Räntan sänktes till noll. Pengar lånades ut till banker, försäkringsbolag och finansinstitut som höll på att gå omkull. Allt handlade om att ge liv åt de uttorkade kreditmarknaderna som vi alla är så beroende av.
Räddningsaktionen följdes av liknande insatser av andra centralbanker, samtidigt som finansministrarna i den rika världen enades om stora stimulanspaket för att hålla den ekonomiska aktiviteten uppe.
Vad vi bevittnade under 2009 var ett unikt politiskt och ekonomiskt samarbete som räddade världsekonomin från ett sammanbrott. Den inofficielle ledaren för dessa ansträngningar var Ben Bernanke.
Med en kombination av skicklighet, kreativitet och tur vändes den nedåtgående spiralen. Sedan i våras har världens börser stigit kraftigt och på många håll syns tecken på en ljusning. Konjunkturinstitutet räknar med att den svenska ekonomin växer med några procent nästa år. Prognosen är mycket bättre än i våras, även om arbetslösheten fortsätter att stiga fram till 2011. För politikerna och centralbankerna återstår att möta efterskalvet av krisen och stimulanspolitiken.
Om det finns något kritiskt att säga om Ben Bernanke så är det att han var blind för finanskrisen – fram till att den inträffade. Under lång tid avfärdade han varningarna om en bubbla på bostadsmarknaden. I likhet med sin företrädare Alan Greenspan ansåg inte Bernanke att det var centralbankernas sak att bromsa bostadsrallyt.
Inte ens efter att investmentbanken Bear Stearns gick omkull våren 2008 förstod han vilka krafter som var i rörelse. På sommaren det året varnade han i stället för ekonomisk överhettning. Ett par månader senare kollapsade Lehman Brothers, med Bernankes goda minne, och drog med sig den amerikanska ekonomin i fallet. Först då ringde alla varningssignaler.
I likhet med de flesta centralbankschefer världen över led Ben Bernanke av inflationitis, en elakartad fixering vid inflationsbekämpning. De som drabbats av denna sjuka har varit så inriktade på att bekämpa inflationen att de ignorerat den ekonomiska utvecklingen i stort.
Det senaste decenniets skenande utlåning och fördubblade bostadspriser har därför inte föranlett några motåtgärder från centralbankerna, tvärtom har de bidragit till att blåsa upp bubblan med hjälp av historiskt låga räntor.
Inflationen var 1970- och 80-talens stora ekonomiska problem. Så länge den hölls i schack trodde centralbankscheferna att de gjorde ett utmärkt jobb. Likt generaler som försöker bekämpa det förra kriget blev de oförmögna att se nutida faror.
Den förre Riksbankschefen Urban Bäckström konstaterade i en artikel på DN Debatt tidigare i år (29/6) att ”epoken med inflationsmål som enda ledstjärna för penningpolitiken behöver... utvecklas.” Det är ett understatement.
På SNS höstkonferens argumenterade även ekonomen Assar Lindbeck för att centralbankerna borde bredda synfältet. Finansiell stabilitet måste bli ett uttalat mål vid sidan om inflationsbekämpning och ett högt kapacitetsutnyttjande i ekonomi.
Men frågan är hur många i den nuvarande svenska riksbanksdirektionen som delar
Bäckströms och Lindbecks hållning. Trots att bubblan på den svenska bostadsmarknaden ännu inte börjat pysa, vilket den gjort i många andra västländer, reserverade sig vice riksbankschefen Lars E O Svensson nyligen för en sänkning av styrräntan från 0,25 procent till noll.
En så begränsad sänkning gör varken till eller från, men reservationen belyser det tunnelseende som ännu präglar delar av Riksbanken. Så länge det inte finns risk för inflation ska räntan enligt detta tänkande vara rekordlåg, oavsett vad som händer i ekonomin i övrigt.
Lars E O Svensson anses vara en av världens ledande akademiker inom området penningpolitik. Men hans insatser i riksbanksdirektionen för tankarna till en kapten som slaviskt följer sitt sjökort, även om fartyget kört på ett isberg.
Det var en sak att sänka räntan under det akuta krisläget för att avvärja en depression. Men nu när ekonomin börjat återhämta sig bidrar nollräntan bara till att elda på bostadsrallyt. Det är att upprepa de allvarliga misstag som Alan Greenspan begick under flera år på 00-talet – och som bäddade för finanskrisen och senare tvingade fram Ben Bernankes räddningsinsats.
Den som tror att Sverige följer samma ekonomiska tyngdlagar som länder som USA, Storbritannien och Spanien bör förbereda sig på att det smärtsamma prisfallet på bostäder kommer, kanske till och med under 2010.