För fyra år sedan publicerades en rapport som tyvärr fortfarande känns aktuell.
På torr och saklig EU-prosa redogörs där för attacker mot moskéer i bland annat Tyskland, Nederländerna och Frankrike. Här beskrivs också hur vuxna män i Spanien har dragit slöjan av unga kvinnor och hur muslimska gravar och halalbutiker i Frankrike har skändats och förstörts.

”Muslimer i Europeiska unionen: diskriminering och islamofobi” är ingen fullständig kartläggning. Men rapporten visar med all önskvärd tydlighet att muslimer i Europa utsätts för diskriminering, kränkningar och öppna attentat.

Den verklighet som beskrivs har sannolikt blivit värre efter 2006. Sedan dess har de europeiska högerpopulisterna gjort kampen mot ”islamiseringen” till kärnan i partiernas politik. Det har förpestat samhällsklimatet i hela Europa.

Därför är det med intresse jag börjar läsa Mattias Gardells nyligen utkomna ”Islamofobi” (Leopard förlag). Gardell är professor i religionshistoria vid Uppsala universitet och så länge han håller sig till den historiska bakgrunden till muslimers utsatthet i dagens Europa är det en tankeväckande redogörelse.

Men ganska snart förvandlas professor Gardell till en agitator. Han resonerar så propagandistiskt att det vore frestande att lägga boken på hyllan och hoppas att den ska samla damm. Eftersom han behandlar en angelägen fråga och har en hängiven skara anhängare förtjänar han ändå mothugg.

Liksom många ideologibyggare har Mattias Gardell stora ambitioner. Han vill krossa den ”islamofobiska kunskapsregimen” som han anser genomsyrar vår tid.
Denna regim har enligt Gardell vuxit fram efter murens fall och bygger på att Margaret Thatchers nyliberala politik har segrat överallt – också i Sverige.

Folkhemmet har monterats ned och möjligheten att utforma en självständig politik i EU har blivit ”försumbar”.

I detta gigantiska systemskifte har både Göran Persson och Fredrik Reinfeldt deltagit.
Redan här börjar den politiskt intresserade läsaren att dra öronen åt sig. Beskrivningen är så grovt vinklad att det mest liknar en pamflett från yttersta vänstern. Och värre blir det.
På folkhemmets ruiner har den islamofobiska kunskapsregimen vuxit fram. Inom dess ramar sägs allsköns lögnare och bedragare härska.

I Sverige är det enligt Gardell till exempel tidskriften Axess, forskaren Magnus Ranstorp, Folkpartiets Fredrik Malm, SvD-journalisten Per Gudmundson, författaren Dilsa Demirbag-Sten, konstnären Lars Vilks och utbildningsminister Nyamko Sabuni som på olika sätt bidrar till framväxten av en stämning som kan leda till häxprocesser i vår tid.

Det är både grovt och grundlöst. Anklagelsen är också ett uttryck för en grundläggande svaghet med Gardells skrift. I sin iver att kritisera förvandlas han till problemförnekare.
Gardell skriver till exempel att radikala islamistiska grupper enbart ligger bakom enstaka terrorbrott i Europa under senare år – vilket är helt riktigt. Men innebär det att terrorhotet är en islamofobisk konspiration? Det anser tydligen Gardell, som därför inte med ett ord nämner attentaten i Madrid och London eller för den delen de ständigt pågående attackerna i Irak, Pakistan och Somalia. Det behövs tydligen skygglappar i det ideologiska bygge han ägnar sig åt.

På samma sätt förminskar och trivialiserar han frågan om heltäckande slöjor. Men också den som är motståndare till de förbud som för närvarande införs i det ena europeiska landet efter det andra borde kunna se, och bekämpa, det förtryck som ligger bakom föreställningen att kvinnor inte ska visa sig på öppen gata.