Signerat - Rikard Westerberg.
De isländska bankernas vilda västern-mentalitet som föregick landets ekonomiska kollaps fortsätter att sätta sina spår.
Tidigare i veckan läckte hemliga dokument från det numera statliga Kaupthing Bank. Precis före kraschen lånade Kaupthing ut närmare 70 miljarder kronor, delvis utan säkerheter. Bland låntagarna fanns ägare och vänner till dem.
När läckan blivit känd ville banken först stoppa ett tv-inslag om lånen men ändrade sig sedan.
Skandalen, och hela landets finansiella haveri, är symtom på en djupare isländsk sjuka. Det framkommer i flera artiklar skrivna av isländska ekonomer på den ansedda debattsajten VoxEU.
De menar att den isländska politiken under 1900-talet har genomsyrats av klanstyre och svågerpolitik. Den nya regeringen är den första majoritetsregering någonsin som inte innehåller något av de tidigare dominerande Självständighetspartiet eller Framstegspartiet.
När två av de tre bankerna privatiserades ”gavs de på en silverbricka” till personer med nära kopplingar till partierna. De nya bankirerna hade inte mycket erfarenhet av modern finansverksamhet. En svag centralbank (vars chefer utsågs på politiska meriter) klarade inte av att sköta övervakningen.
Mer tid lades på att med hjälp av höga räntor försöka trycka ned inflationen än på att kontrollera bankernas risktagande. Då bubblan sprack blev Island det första i-landet på trettio år att begära hjälp från Internationella valutafonden.
Det lilla örikets EU-ansökan kommer inte en dag för sent. Ett ja i den kommande folkomröstningen skulle signalera att islänningarna äntligen vänt sig bort från det självgoda navelskåderi som präglat landet.
Men precis som Kaupthinghärvan visar så kommer det att ta tid innan den inhemska nepotismen är besegrad.