Islänningarna har länge varit kända för sin sturskhet. Höstens finansstorm var dock nära att försätta det lilla öriket i nationell konkurs. Insikten att ett litet land ensamt inte står särskilt starkt när det blåser nådde ganska brutalt islänningarna, och som en konsekvens bröts det tidigare starka EU-motståndet sönder.

Islands nytillträdda vänsterrege­ring tog i början av veckan det första steget mot ett EU-medlemskap när statsminister Jóhanna Sigurdardóttir överlämnade ett förslag till alltinget om att inleda medlemskapsförhandlingar.

Det folkliga stödet är starkt. 60 procent av öns befolkning står bakom initiativet. En folkomröstning väntas bli av nästa år förutsatt att förhandlingarna löper smärtfritt och Irland inte stoppar upp processen med ett nytt nej till Lissabonfördraget i höst.

Utsikterna ser med andra ord ganska ljusa ut. Island har i hög grad redan anpassat sig till EU:s regelverk och är med i Schengensamarbetet. Den stora stötestenen väntas bli landets krav på att få behålla sina fiskekvoter.

300 000 islänningar lär väl knappast påverka det europeiska samarbetet nämnvärt. Men ett ja från Island skulle troligen påverka den norska opinionen. Bara det faktum att Island påbörjat vägen mot EU-medlemskap har stärkt jasidan i Norge. I Sentios majmätning hade jasidan 37 procent mot nejsidans 50 procent. Glappet – 13 procent – är det minsta på flera år. En lyckad isländsk uppgörelse om fisket skulle dessutom beröva den norska nej-
sidan ett av dess främsta argument.

Går Island med i unionen står Norge i praktiken kvar som ensamt EES-land, tillsammans med lilla Liechtenstein. Det är knappast en avundsvärd förhandlingsposition. Vårt västra grannland tvingas redan i dag – helt utan inflytande – lägga sig platt för reglerna på EU:s inre marknad.

Sprider sig insikten att politiskt samarbete lönar sig även över havet kan Islands nya EU-positiva hållning förhoppningsvis få norrmännen att tänka om och lägga grunden för en stark nordisk röst i EU.