Islänningarna har siktat en livboj. I sin finansiella nöd attraheras de av den stora, stabila valutan euro. Den formella EU-ansökan överlämnades på torsdagen till ordförandelandet Sverige. Nu vidtar förhandlingar. Sedan ska det isländska folket säga sitt.

Själva EU-medlemskapet verkar islänningarna mindre intresserade av än de är av euron. Inte minst blir det svårt att nå en uppgörelse om fisket. Till sist kan det mycket väl bli ett nej, som i folkomröstningarna i Norge 1972 och 1994. Utgången beror på vilket förhandlingsresultat som uppnås, och kanske än mer på hur ekonomin utvecklar sig.

Tveksamheten till EU är störst i periferin. Men över huvud taget är EU-entusiaster i Europa få. Det är framför allt när människor känt sig sårbara som de har satt sitt hopp till europeisk gemenskap.

Så var det efter andra världskriget. Fransmän och tyskar hade inte plötsligt börjat älska varandra. De valde resonemangsäktenskap framför en lösare relation för att vinna gemensam säkerhet.

Fler och fler har anslutit sig – oftast just för att de fått uppleva att ensam inte är stark. I Sverige och Finland föregicks, liksom på Island, medlemsansökan av djup ekonomisk kris. För de tidigare kommunistländerna i östra Europa kändes det otryggt inte bara ekonomiskt utan också säkerhetspolitiskt att stå ensamma.

Detta är EU:s lott: att erbjuda en trygghet som det stora flertalet nationer föredrar framför utanförskapet – men aldrig vinna folkens kärlek.

När det isländska alltinget för en vecka sedan med knapp marginal beslutade att lämna in en medlemsansökan sade EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso att beslutet var ett tecken på det europeiska projektets vitalitet. Det kan man säga. Projektet lever, och euron har i den djupa ekonomiska krisen visat sig vara den fasta punkt man eftersträvade när den gemensamma valutan skapades.

Samtidigt är det ett svaghetstecken att en ledande företrädare för unionen behöver framhålla det lilla Islands vilja att delta som bevis på att projektet ännu inte är tömt på sin livskraft.