Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Israel borde säga ja till Palestina

Mahmoud Abbas i FN med den palestinska ansökan.
Mahmoud Abbas i FN med den palestinska ansökan. Foto: Richard Drew / AP

Söndagskrönikan – Peter Wolodarski.

Det ligger i Israels strategiska intresse att säga ja till en palestinsk stat, precis som man gjorde 1947 när FN beslutade om två nationer.

Det var en historisk delningsplan, tänkt att bana väg för en judisk och en palestinsk stat i fredlig samvaro. Men dagen efter att resolution 181 antagits i generalförsamlingen bröt helvetet lös.

Den 30 november 1947 gick palestinsk gerilla till attack. De judiska ledarnas svar var till en början försiktigt, eftersom man accepterade FN:s tvåstatslösning. Men ganska snart visade sig det internationella samfundets beslut omöjligt att efterleva. I april 1948 gick den judiska sidan till motoffensiv och på mindre än ett år var slaget vunnet, trots att motståndet inkluderade fem arabiska arméer. Självständighetskriget, som israelerna kallar det, resulterade i att Israel blev 30 procent större än vad FN hade beslutat, och den nybildade nationen fick en klar judisk majoritet. Men av den palestinsk-arabiska staten blev intet, mest på grund av oviljan att acceptera idén om två länder bredvid varandra. En historisk chans förspilldes.

Att Israel 63 år senare engagerar sig i en intensiv kampanj mot ett FN-erkännande av palestinierna är på många sätt en ödets ironi.

En ironi därför att Israel redan vid sitt grundande var för tvåstatslösningen, bara den innebar fred och säkra gränser för dess invånare.

En ironi därför att den palestinske presidenten Mahmoud Abbas med sin FN-ansökan försöker få världssamfundet att bekräfta vad hans företrädare under decennier var emot – ett Palestina vid sidan om Israel, inte på ruinerna av den judiska staten. Det var ingen tillfällighet att Hamasstyret i Gaza i fredags fördömde Abbas FN-ansträngningar. De islamistiska extremisterna har aldrig accepterat Israels rätt att existera och betraktar diplomatiska förhandlingar som förräderi. Ett ja till Palestina vore också en indirekt bekräftelse av det judiska statsbygget.

Den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu har motiverat sitt nej med att tvåstatslösningen ska växa fram ur en fredsprocess, i vilken båda parter ger och tar. Det är en begriplig ståndpunkt, som dessutom har stöd i FN:s tidigare resolutioner. Efter sexdagarskriget i juni 1967, då Israel återigen attackerades av sina grannländer och som svar tog kontroll över Västbanken, Gazaremsan, östra Jerusalem, Sinaihalvön och Golanhöjderna, hette det att man skulle dra sig tillbaka från ”ockuperade områden”.

Att detta skulle ske genom förhandlingar och landbyten har det aldrig rått något tvivel om.

När palestinierna i stället ber FN om ett erkännande ignorerar man Israel som förhandlingspart, vilket riskerar att underminera kommande fredssamtal och stärka extremister på båda sidor.

För fredens skull borde därför den palestinska frågan inte ha tagits till FN.

Men nu ligger den där och alla parter måste förhålla sig till verkligheten. Den palestinske presidenten spelar högt och begär ett svar från världen. Och i det läget blir Israels hårdnackade motstånd inget annat än självdestruktivt.

Palestinierna har precis som israelerna rätt att få bestämma över sig själva, i en stat med säkra och erkända gränser.

Det borde inte vara kontroversiellt för Israel att erkänna denna principiella rätt och uppgradera palestiniernas status i FN. Tvärtom hänger en sådan utveckling logiskt samman med det israeliska motkravet att palestinska flyktingar från kriget 1948–49 inte har rätt att återvända till Israel, utan i stället får bosätta sig i ett framtida Palestina.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu hade kunnat avdramatisera hela FN-kravet och marginalisera extremister på båda sidor genom att göra gemensam sak med Mahmoud Abbas.

Han hade kunnat säga: Ja, vi har inget emot att palestinierna blir medlemmar av FN, precis som vi har varit i drygt 60 år. Men vi begär ett ömsesidigt erkännande och att de frågor som behöver lösas i förhandlingar (gränslinjer, Jerusalems status, bosättningar) också avgörs där – inte genom våld eller stämningar i den internationella brottmålsdomstolen. Bara genom förhandlingar.

En sådan argumentation hade stärkt Israels moraliska position kraftigt. Den hade visat på en genuin vilja till fred, något som den tämligen deprimerande regering som Netanyahu leder inte gjort sig känd för på flera år.

Mahmoud Abbas är
förmodligen den bästa palestinska motpart Israel kan få. Under hans tid som president har den palestinska ekonomin på Västbanken blomstrat, samtidigt som våldsamheterna mot Israel hållits nere. Det är extremisterna i Gaza – inte Abbas styre i Ramallah – som är Israels huvudvärk.

En palestinsk stat ledd av moderata krafter som de på Västbanken ligger i den judiska statens strategiska intresse, särskilt i en tid då tidigare allierade i Turkiet och Egypten på ett oroväckande sätt vänder sig bort från Israel.

Den arabiska våren har gjort det akut att en gång för alla lösa konflikten med palestinierna.

Om Israel ska
överleva som en demokratisk och judisk stat måste ockupationen av Västbanken upphöra och bosättningar avvecklas, precis som föreskrevs i Osloprocessen.

Det finns en bred internationell konsensus om hur en förhandlingslösning bör se ut, som flera tidigare israeliska premiärministrar ställt sig bakom. En opinionsundersökning från Hebreiska universitetet visar dessutom att 70 procent av de tillfrågade israelerna anser att landet bör acceptera ett eventuellt FN-erkännande av Palestina.

Israel sade ja till en palestinsk stat redan 1947. Det finns inget försvarbart skäl att säga nej år 2011.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.