Det låg i korten att det skulle bli Likudledaren Benjamin Netanyahu som fick presidentens uppdrag att bilda ny regering i Israel. Även om mittenpartiet Kadima under Tzipi Livnis ledning vann flest mandat i valet var det tydligt att det politiska landskapet förflyttade sig åt höger.

Netanyahu har varit premiärminister förr, och en återkomst är något som förespråkarna för att återuppta något som liknar en fredsprocess knappast gläds över. Likudledaren är egentligen inte intresserad av förhandlingar med palestinierna, han är inte villig att göra eftergifter på Västbanken och inte beredd att dela Jerusalem.

Men konfrontation har hittills inte lett någon vart, annat än möjligen för stunden. Det har därför funnits tilltalande tankar om att Israel borde ta ett första steg, exempelvis genom att stänga de bosättningar landet redan lovat att stänga.
Det skulle kunna starta en positiv spiral, det skulle kunna innebära början på en process där en förbättrad vardag på Västbanken stärker president Mahmoud Abbas på det kompromisslösa Hamas bekostnad.
 

Men inget händer, och sannolikheten för att något ska hända de närmaste åren är oroväckande liten. Det är tvärtom troligare att den nuvarande trenden förstärks, det vill säga att det är Hamas som plockar poäng.
Det är därför knappast en överdrift att påstå att det är en kraftigt försvagad palestinsk president som kommer till Stockholm nästa vecka, inte heller är det en överdrift att påstå att denna svaga ställning påverkar möjligheten till en återupptagen fredsprocess och därmed säkerheten i hela regionen.
 

En stor del av ansvaret för dödläget vilar på Israel. Om israelerna verkligen anser att Abbas är en motpart kapabel att förhandla fram ett avtal, måste de också ge honom åtmintone skuggan av en chans att visa det.