Bakom Turkiets förändrade utrikespolitik ligger ett djupgående skifte som påverkar alla länder i Mellanöstern.
Oavsett om demokratiseringen i det ”nya Mellanöstern” lyckas eller auktoritära regimer återigen får makten har ett djupgående skifte redan framträtt: ingen kommer att kunna härska utan att ta hänsyn till den inhemska opinionen.
Denna förändring förskjuter de utrikespolitiska parametrarna för Mellanösternkonflikten – mellan Israel och Palestina och mellan israeler och araber generellt. Trots krig i Libanon och Gaza och intifadorna på Västbanken har dessa förhållanden varit förvånansvärt stabila i årtionden, befästa av fredsavtalen med Egypten och Jordanien och Osloavtalet med palestinierna.
Allt detta förändras nu. Den seismiska förskjutningen i regionen utlöstes visserligen av ”det arabiska uppvaknandet”, men dess aktörer är inte begränsade till arabvärlden eller till gränserna för Mellanösternkonflikten. USA, EU, Turkiet och i viss mån Iran deltar alla i varierande grad.
Vi börjar med USA. President Obamas tal i Kairo för två år sedan väckte stora förväntningar, men få eller inga har uppfyllts. I stället lät USA ett politiskt vakuum bildas i brist på reaktioner från Israels regering. Nu har tomrummet fyllts av det arabiska uppvaknandet.
EU är fullt upptaget med sin egen kris, men de senaste åren har européerna med förbundskansler Merkel och president Sarkozy i spetsen smällt igen dörren till EU rakt i ansiktet på Turkiet. Följden är att Turkiet har inlett en ”nyosmansk” utrikespolitik där arabvärlden – ännu mer än Kaukasus, Centralasien och Balkan – spelar huvudrollen.
I enlighet med sina politiska, säkerhetsmässiga och ekonomiska intressen måste Turkiet givetvis noga iaktta vad som pågår i dess södra grannskap och försöka hindra kaos där. Landet skulle stå inför samma risker även om det vore integrerat i Europa, men då skulle det ha helt andra prioriteringar.
På grund av kortsyntheten bland EU:s medlemmar har Turkiet i praktiken släppt sina ambitioner på medlemskap i unionen och valt den nyosmanska linjen att bli en makt i Mellanöstern, en omläggning som speglar både intressen och ideologi. Å ena sidan betraktar Turkiet regional dominans som ett trappsteg till en större global roll, å andra sidan ser det sig självt som ett mönster för framgångsrik modernisering av Mellanöstern på islamisk-demokratisk grund.
Denna strävan efter en regional tätplats kommer att utlösa allvarliga konflikter med Iran. Om Turkiet får sin vilja fram fastnar Iran och regionens radikala krafter bland historiens förlorare – och det vet de.
Regeringen Erdogan gör sitt bästa för att vidmakthålla goda förbindelser med Iran, men dess ambition att bli den ledande sunnistaten innebär att Turkiet förr eller senare måste ta upp konkurrensen med Iran om inflytande i Irak och även i Syrien och Palestina. Och det innebär strid.
Den drastiska försämringen i Turkiets relationer med Israel hänger samman med denna framväxande iransk-turkiska rivalitet. Den är också gynnsam från israelisk synpunkt: Iran och andra radikala krafter i regionen försvagas. Men för Turkiet som förhoppningsfull regional ledare är palestiniernas intressen självklart viktigare än dess relationer med Israel. Detta märks allt tydligare i ljuset av omvälvningarna i arabvärlden och är roten till Erdogans utrikespolitiska omorientering.
Israels läge blir allt svårare. Utan en egen strategisk omorientering – att förbli passiv är riskabelt i en världsordning i snabb omvandling – skulle Israel isolera sig ytterligare och mista sin legitimitet. Ett livsdugligt israeliskt svar på regionens dramatiska förändringar – och deras redan förutsebara konsekvenser – kan bara ta formen av ett uppriktigt erbjudande till Mahmoud Abbas palestinska regering om förhandlingar, med ett övergripande fredsfördrag som slutmål.
Israels nuvarande passivitet fortgår säkerligen så länge regeringschefen Netanyahu anser sin koalitions överlevnad viktigare än ett avgörande fredsinitiativ.
Trycket från de arabiska revolutionerna förvandlar samtidigt palestinierna till en dynamisk politisk faktor. Ett exempel är att Hamas allians med Iran blir alltmer problematisk med tanke på den syriske presidenten Bashar Assads fall som drar allt närmare, på trycket från den egyptiska revolutionen och på islamismens nya roll i regionen.
Hur som helst måste Hamas fatta riskabla och skickelsedigra egna beslut. Desto viktigare är det att dess främsta rival, Abbas Palestinska myndighet, lyckas i sin diplomatiska kampanj i FN. Obama har utlovat en palestinsk stat inom ett år och nu bygger Abbas på det löftet.
Men det som händer härnäst är avgörande. Kan Abbas hålla palestinierna kvar på den diplomatiska banan eller urartar situationen på nytt till våld och ännu en katastrof? Och hur kommer den palestinska vägen mot fred att se ut när FN har beslutat erkänna Palestina som en stat av något slag?
Med förändringstempot i Mellanöstern behöver vi kanske inte vänta länge på svar – eller på fler frågor.