Snart sex veckor efter parlamentsvalet saknar Italien fortfarande en regering. Det är inte så konstigt. Med tre lika stora block som ställer var sina ultimativa krav för hur landet ska styras och lägger veton mot hur det inte får gå till, är det svårt att blanda pastasåsen.

Vänsterledaren Pier Luigi Bersani har misslyckats med att bilda en egen regering och utesluter en stor koalition med Silvio Berlusconis högerallians. Den senare är intresserad om han får peka ut nästa president; det kan vara bra med en allierad på posten inför stundande rättsliga strider. Populisten Beppe Grillo stöder ingen utom sig själv.

Fram rycker åter teknokratlösningarna. Det senaste experimentet, lett av Mario Monti, var hyggligt kompetent men dess framgångar blandade. Väljarna gav honom tummen ned eftersom de avskydde skattehöjningarna och åtstramningarna.

Avgående presidenten Giorgio Napolitano vill dock inte ha nyval, utan har tillsatt ”tio vise män” (av vilka förstås ingen är kvinna). De ska på drygt en vecka ta fram ekonomiska och konstitutionella reformer som ”alla kan enas om”, alltså lösa allt partierna inte kommit överens om i åratal. Desperation är bara förnamnet på en sådan idé.

Till på köpet ska parlamentet välja den nya presidenten redan i mitten av maj. Det lär också bli rörigt.

Cypern visade att finanskrisen inte är över. Italiens ekonomi är i akut lågkonjunktur, men har haft den sämsta tillväxten av alla euroländer ända sedan den gemensamma valutan infördes. Statsskulden har varit ett berg i tjugo år. Hur länge dröjer det innan marknaderna börjar tvivla på det politiskt lamslagna Italien igen?

Alliansen runt Berlusconi har tagit ledningen i opinionsmätningarna, till övriga Europas förskräckelse. Grillo ligger kvar på höga siffror. Ett nyval innebär nya risker, men dödläget måste brytas.

Berlusconi borde ha klivit åt sidan för länge sedan, till förmån för ett friskt borgerligt alternativ. Bersani har fått en ung utmanare i Matteo Renzi, om nu inte vänstern tycker att han är för mycket höger. Med en fräschare uppsättning aktörer kan Italiens politiska opera i alla fall inte bli såpigare.