Silvio Berlusconi har lovat avgå som Italiens premiärminister, och låt oss hoppas att han håller ord. Tyvärr brukar motsatsen vara fallet.

Han har jämfört sig med både Napoleon och Jesus. Pajaserier, prostitutionshärvor och muträttegångar har gett rubriker utomlands, förutom att han använt sitt medieimperium som valapparat. Det har skymt sikten för Berlusconis ekonomiska misslyckande.

Redan när han första gången nådde makten 1994 var det på löften om en gyllene framtid. Finanskrisen avslöjade ett fiasko som inte går att skylla på giriga spekulanter och bankdirektörer.

Italien är en av världens trögaste ekonomier, och det enda euroland som har en lägre BNP per capita än när den nya valutan infördes för drygt tio år sedan. Produktiviteten har stått still. Sysselsättningsgraden är ynkligt låg. Lönekostnaderna har däremot under 2000-talet stigit med runt 40 procent, att jämföra med 5 procent i Tyskland.

Statsskuldens storlek borde ha diskvalificerat Italien från euromedlemskap, och i dag har den växt till 120 procent av BNP. Det fungerade så länge obligationsräntan låg på 2 procent, men på onsdagen var siffran över 7. För att skuldberget ska minska krävs tillväxttal som Berlusconi aldrig varit nära.

Den privata sektorn rymmer framgångsrika koncerner och goda entreprenörer, men domineras av små familjeföretag som inte vill växa eller hindras av regeldjungeln. Arbetsmarknaden präglas av höga trösklar för att anställa och säga upp, och av monopol för skyddade yrkeskårer. Utrikeshandeln har gått med underskott sedan 2005.

Uppskjutna reformer är Berlusconis specialitet. Hela hösten har regeringen misslyckats med att öka inkomster, minska utgifter och lugna marknader. Nya krispaket med oklara detaljer har signalerats för att snart köra fast.

Italien är inte fattigt. Omfattningen av statsskulden får EU att darra, men hushållens nettoförmögenhet är 4-5 gånger större.

Ett sådant land borde inte behöva gå med mössan i hand till tyska skattebetalare.

Berlusconi är inte Italiens enda problem. Fackföreningar och medborgare måste inse att förändringar är nödvändiga. Men de skulle ha god hjälp av bättre politiska ledare.