På en punkt går det att hålla med Italiens premiärminister Silvio Berlusconi. Ett nyval i dagsläget, med en eurokris stormande runt kontinenten, vore inte idealiskt.

Å andra sidan hade Italien och Europa tjänat på om Berlusconi förlorat tisdagens förtroendeomröstningar i parlamentet och tvingats avgå. Nu tog han hem den avgörande voteringen med ynka tre rösters marginal. Det återstår att se om koalitionspartnern Lega Nord tycker att det räcker för att regera vidare.

Vänsteroppositionen i Italien är en miserabel samling, vilsen och splittrad. Men Italiens tragedi har varit dess borgerliga partier.

För tjugo år sedan rasade de dominerande kristdemokraterna samman i en orgie av mutskandaler, och tog hela det politiska systemet med sig. Tyvärr ersattes det av berlusconismen.

Mångmiljardären har vunnit tre val och har fortfarande gott om anhängare. Men han har alltid lovat stora reformer och en blomstrande ekonomi, utan att leverera. De senaste tio åren, när Berlusconi oftast har stått vid rodret, har tillväxten varit långt under EU-snittet.

Italien har sedan decennier ett uppdämt behov av strukturreformer inom allt från pensioner och arbetsmarknad till skattesystem och offentlig förvaltning. Berlusconi har varit upptagen med att försvara det egna medieimperiet. På vägen har han prioriterat lagstiftning som håller honom undan rättssalarna. Det viktigaste med premiärministerposten är immuniteten mot åtal för korruption och bedrägeri.

Finanskrisen har hittills hållits i schack, även om Irlands fall höjde obligationsräntorna även i Italien. Så har landet också en lång tradition av en statsskuld på över 100 procent av BNP, vilket knappast är sunt men har skapat en vital inhemsk lånemarknad. Politisk instabilitet är dock det värsta finansmarknaderna vet.

Berlusconi förlorade sin säkra parlamentsmajoritet när vapenbrodern Gianfranco Fini lämnade honom i somras. Ett nyval kan ge ett än värre splittrat parlament. Det främlingsfientliga Lega Nord har störst utsikter till framgångar. Att ena oppositionen kring ett program är omöjligt. Det bästa för Italien skulle vara ett borgerligt alternativ utan Berlusconi.