Varför ska omvärlden bry sig om hur Italien styrs när italienarna själva inte gör det? Därför att Italien är en del av EU, och även om de 27 medlemmarna inte precis agerar efter musketörernas ”en för alla och alla för en” så finns vissa gemensamma nämnare. Dit hör bland annat sådant som respekt för oliktänkande och minoriteters rättigheter, för yttrande- och pressfrihet. Dit hör givetvis de ekonomiska villkoren för att ingå i euroområdet.

Silvio Berlusconi, affärsmogulen som blev politiker, bekänner sig möjligen i teorin till de europeiska principerna, praktiken har han svårare för.

Utländsk press har länge pekat på det tvivelaktiga i att regeringschefen nära nog har ett mediemonopol. Litet förenklat har man menat att den italienska väljarkåren låtit sig förföras av de Berlusconikontrollerade mediernas enfaldiga program. Programmen må vara generande men för mången italienare är hela politiken en skamlig verksamhet, den kan lika gärna skötas av en underhållare som Berlusconi som av en tråkmåns som Giulio Andreotti, den italienska efterkrigspolitikens centrale maktspelare. Om Andreotti finns en aktuell film, ”Il divo”. Där framstår makten som hård, farlig och dödlig.

Andreottis tid tog slut med murens fall, nu intar Berlusconi hans plats. Denne har samma kontroll, begär samma lojalitet men ter sig betydligt ofarligare. Just detta är extra olustigt. För i takt med en allt svårare ekonomisk situation tillgriper Berlusconiregeringen allt obehagligare medel. Kritiker hotas och tystas, nu senast avgick en redaktör för en katolsk tidning som framfört synpunkter på regeringschefens privatliv. I Bryssel försöker regeringen stoppa EU-kommissionens talesmän som dristat sig att erinra om de regler som gäller för asylsökande till EU:s länder.

Värst är inte kritiken av Berlusconis politik utan dess innehåll. Idén att bokstavligen stämpla romer, att avvisa flyktingar, att skylla ifrån sig på utpekade minoriteter.

Tyvärr praktiseras samma modell hos en del andra EU-medlemmar. I Ungern och Slovakien, för att bara nämna några, förenas nationalism med förföljelse av minoriteter. Den brygden har vi sett koka förr i Europa.