Signerat – Hanne Kjöller.
Länge rådde hysch-hysch-sjukan inom offentlig verksamhet. Vård, utbildning och omsorg mättes och kvalitetsmärktes – men folket fick inget veta. Det argumenterades i termer av att vi inte skulle klara av att hantera informationen.
Sedan dess har Sverige tillfrisknat. Nu vet vi var i landet omoperationer för en viss åkomma är lägst och vilka utbildningsenheter som är de bästa.
I gårdagens DN visade det sig emellertid att Stockholms Stad fått ett återfall. Resultaten från en undersökning som visar att flickor på många skolor upplever sämre arbetsro än pojkar har hemligstämplats. Elever, föräldrar och medborgare får inte reda på i vilken skola det är som åtta av tio flickor uppger att de störs på lektionerna.
Det är lätt att förstå de dåliga skolorna och kommunens ovilja att gå ut med uppgifterna om vilka skolor som använder duktiga flickor som krockkuddar åt stökiga pojkar. Ingen av aktörerna vill att de redan stökiga skolorna ska dräneras ytterligare på jämförelsevis lugna flickor.
Men skolor har inget eget existensberättigande. De finns för elevernas skull. Och håller de inte måttet ska de stängas.
Därför måste elever och föräldrar självklart få veta hur deras skola står sig i jämförelse med andra. Att Stockholms Stad håller inne den informationen är inte hållbart. Jag tycker att varje förälder ska ringa staden och kräva att få ut uppgifterna. Det är svårt att se hur staden skulle kunna motivera att detta inte skulle vara en offentlig handling.
Till sist i detta tidevarv av friskolor med än den ena, än den andra profilen funderar jag över varför ingen flickskola startats. Nej, inte den gamla sortens utan en modern, feministisk variant som bygger på inställningen att flickor har rätt till sin egen utveckling. På samma sätt som musik- eller matematikbegåvade har specialskolor för att inte hållas tillbaka av mindre begåvade klasskamrater, borde väl flickor kunna få en specialskola för att slippa hållas tillbaka av mindre begåvade och mer störande pojkar.