För 25 år sedan var det mot Japan blickarna vändes när européer och amerikaner på en gång skrämdes och imponerades av en ekonomisk stormakt i öster.
Men Japans utveckling blev inte den väntade. Efter att fastighets- och aktiebubblan sprack 1990 och ekonomin stagnerade har landet alltmer hamnat i skuggan av den historiska rivalen Kina. Det krävdes en naturkatastrof av gigantiskt mått för att Japan skulle väcka omvärldens stora intresse igen.
De fulla konsekvenserna av trippelkatastrofen med jordbävning, tsunami och härdsmältor i fler av reaktorerna i Fukushimas kärnkraftverk i mars 2011 är ännu inte klarlagda. Över 15.000 har konstaterats döda. 8.000 saknas fortfarande. Omkring 150.000 människor har förlorat sina hem eller är evakuerade.
Att prata om nationella karaktärsdrag kan lätt leda fel, men i Japans fall finns det förmodligen fog för att historien format folket. Ingen generation under det senaste århundradet har skonats från jordbävningar, världskrig eller atombomber.
Marie Söderberg är professor och chef för Japaninstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm och en av Sveriges främsta experter på Japan. Hon är övertygad om att japanerna kommer att leva upp till sitt rykte och återigen bygga upp sin nation till att bli starkare än förut.
De rent materiella skadorna efter jordbävningen och tsunamin beräknas till någonstans mellan 1.300 och 2.000 miljarder kronor, motsvarande 3–5 procent av Japans BNP, enligt Carlo Filippini, ekonomiprofessor på Bocconiuniveristet i Milano.
De stora transportlederna är redan restaurerade och 90 procent av industrin räknar med normal produktion efter sommaren. Men då krävs energi. Kärnkraften stod för drygt 30 procent av elproduktionen före Fukushimakatastrofen. Lokala myndigheter kan säga nej till återstart för kärnkraftsreaktorer efter underhållsuppehåll. Det har också skett i flera fall efter Fukushima. I dag är 19 reaktorer i drift, vilka står för drygt en tredjedel av den normala kärnkraftskapaciteten i landet. Underhåll sker alltid efter två år, därefter krävs nytt starttillstånd. Om inga sådana ges av lokala myndigheter kan Japan därför stå utan någon reaktor i drift i april 2012, enligt Reuters.
Det skulle kosta runt 240 miljarder kronor per år att ersätta alla kärnkraftverk med import av fossilt bränsle.
Samtidigt brottas Japan med långvarig ekonomisk stagnation och politisk kris. Deflation, hög statsskuld, svag utveckling av den inhemska konsumtionen och åldrande befolkning har präglat Japan de senaste decennierna. Befolkningen i arbetsför ålder beräknas minska med 40 procent fram till 2050.
Reformbehovet är stort. Den japanska momsen ligger på 5 procent – OECD föreslår en höjning till 10 procent i ett första steg, men menar att 20 procent är en rimlig nivå för att långsiktigt klara statsfinanserna och få ned statsskulden på 200 procent av BNP. OECD vill också se en fungerande offentlig barnomsorg, som får en större del av kvinnorna ut i arbete.
Premiärminister Naoto Kan är den senaste i en lång rad av ledare som misslyckats med att genomföra de reformer som OECD, IMF och andra utomstående bedömare är överens om behövs. Så sent som den 2 juni överlevde Naoto Kan en misstroendeomröstning efter att ha lovat att avgå när den akuta krisen i Fukushima är över och en katastrofbudget gått igenom.
Marie Söderberg tillhör dem som tror att en storkoalition mellan Demokratiska partiet (DPJ) och det traditionella maktpartiet Liberaldemokraterna (LDP) är nödvändig för Japan. Det för att klara av de extraordinära åtgärder som ska ta landet genom krisen. Andra ser inte det som någon lösning. Tidskriften The Economist jämför med två vilsna gamla fyllon som söker stabilitet genom att omfamna varandra.
Svårigheterna till trots är Japan en världsledande industrimakt. I den alltmer sammanvävda globala ekonomin spelar japanska företag en stor roll. Och bakom de politiska fajterna finns det goda faktum att Japan är en demokrati. Landet förtjänar betydligt mer uppmärksamhet även under andra omständigheter än när det drabbas av stora naturkatastrofer.