Ungdomsarbetslösheten i Holland är 6,3 procent. I Sverige är den 27,3 procent, enligt EU:s statistikmyndighet. En hiskelig skill­nad som delvis kan förklaras av olika mätmetoder. I Sverige räknas alla unga som söker jobb som arbetslösa, även om de gör något vettigt på dagarna, typ pluggar.

Det var en av poängerna som den förre holländske premiärministern och fackföreningsledaren Wim Kok gjorde när han nyligen var i Stockholm för att prata om ungas situation på arbetsmarknaden.

Även om ungdomsarbetslösheten är ett statistiskt problem så är den lika mycket ett strukturellt problem. Relativt andra grupper så blir fler unga av med jobbet. Utan ett tidigt fotfäste på arbetsmarknaden ökar risken för permanent utslagning.

Wim Kok lyfte fram krismedvetenhet som en förutsättning för förändring. Lågkonjunkturen i Nederländerna på 1980-talet fick facken att avstå från lönehöjningar. Ett intensivt reformarbete satte fart. Anställningsskyddet luckrades upp, ersättningsnivåer sänktes och marknader avreglerades. Skatterna på arbete sänktes och den aktiva arbetsmarknadspolitiken utökades. Det dröjde inte länge innan Holland gick från ett land mest känt för sina sjuka till att bli ett av de europeiska länder med lägst arbetslöshet.

I Sverige säger sig både regering och fack vara krismedvetna. Samtidigt avfärdar LO:s ordförande centrala lönestopp som ett jäkla trams.

Arbetsmarknadsministern håller fast vid principen att kompetens minsann inte är en bättre princip för fortsatt anställning än antal år på arbetsplatsen. I höstbudgeten var avsaknaden av rejäla åtgärder för att öka efterfrågan på arbetskraft i den privata sektorn påtaglig. Arbetslöshetsmyntets andra sida är brist på företag som vågar anställa, men den poängen verkar ha gått nymoderaterna förbi.

Lite mer krismedvetenhet från rege­ringskansliet och LO-borgen är nödvändigt om arbetslösheten, både för unga och äldre, ska komma ner till nederländs­ka nivåer.