Signerat

Jobbet är inget hälsoläger

Signerat – Erik Helmerson.

Arbetsgivaren har inte att göra med vad du äter på din fritid. I den rådande hälsotrenden behandlas vuxna människor som småbarn av politiker och ”coacher”.

Ni kanske minns Gävleborgs landsting, som med stickprov vill alkotesta hela sin personal. Eller Essunga kommun som är så tobaksfri att snusning på arbetstid medför löneavdrag.

Åsikten att din arbetsgivare har rätt att styra ditt beteende, även när detta inte har med jobbet att göra, blir allt vanligare. Den kom till starkt uttryck i SR-programmet ”Kropp och själ” i veckan, där jag själv medverkade och fick tillfälle att lyssna på de mest hårresande argument för att ditt privatliv inte längre är ditt utan tillhör den som anställt dig.

Det handlar alltså om den ökande hälsotrenden, där företag lägger allt större vikt vid att deras personal är i fysiskt topptrim. I detta finns två synsätt som är viktiga att hålla isär.

Å ena sidan inkluderar allt fler företag hälso- och friskvård i sin personalpolitik. De anställda erbjuds gymkort, hälsorådgivning, massage och andra möjligheter att hålla sig friska. Inget ont i det, tvärtom – så länge det är frivilligt.

Å andra sidan finns frejdiga friskvårdsfurirer som kommunalrådet i Essunga och de två hälsocoacher som intervjuades i programmet. De senare berättar att de kallas in av företagsledningar som vill ”se över” personalens välmående, och de kommer med en rad av påståenden som är häpnadsväckande:

”Privatliv och arbetsliv hör ihop. Att ha åsikten att min arbetsgivare inte har att göra med hur jag lever mitt liv är förlegat.”

Coacherna anser också att man ska se på anställda som på företagets tekniska apparatur. ”Vad tjänar vi på att hålla vår personal frisk? Det är bara att titta på lönsamhets- och produktivitetskalkylerna.”

Och visst, den bästa arbetskraften, den som leder till störst produktivitetsökning för sin arbetsgivare, är mycket sund och vältränad. Den infinner sig på jobbet kl 07.00 iklädd uniform och med svällande, tjänstvilliga triceps. Den dricker kålrotsjuice, springer en halvmara på lunchrasten och gör erforderligt antal knäböj innan den går till sängs kl 19.00.

Den har inga andra intressen än jobbet, motion och kålrötter. Synnerligen ointresserad är den av alkohol, nikotin och snabba kalorier. Anställningsintervjun handlar mer om GI-poäng än högskoledito.

Radiolyssnaren får också ett exempel på hur en ”proaktiv” hälsointervju på arbetsplatsen kan låta. Hur ser en vanlig dag ut? Äter du frukost? Slinker det någonsin ned något som du inte borde äta?

På frågor som dessa skulle jag ställa en motfråga till coachen: Läser du romaner? Utan att direkt kunna leda saken i bevis hävdar jag att det senare vore mer relevant för de flesta livs- och arbetsuppgifter där man har med människor att göra.

Ett exempel på hur det kan gå när arbetsgivaren tycks vara mer intresserad av personalens tid på gymmet än på gymnasiet kommer just från Essunga, kommunen där frihetspartiet Moderaterna administrerar ett totalt snusförbud på arbetstid. I ett informationsblad uppmanas de eventuella snusare som hyr skolans lokaler att lämna dessa när de lägger in en prilla. Trots att texten bara omfattar tre korta stycken innehåller den två språkfel. Men författaren har säkert ett grymt personbästa på Stockholm marathon.

Det finns många otäcka aspekter av den skenande hälsoideologin. Den ger ytterligare möjligheter att dela in anställda i a- och b-lag där överviktiga riskerar att diskrimineras, den premierar andra förmågor på jobbet än att faktiskt sköta det bra, den sätter vuxna människor under förmyndarskap.

Trenden förstärks dessutom av ett nytt vd-ideal, där yngre chefer allt oftare sammanträder på gymmet och pressar varandra att putsa sina Vasaloppstider. Det står dem förstås fritt; faran är när sådana ideal spårar ur och sipprar ned genom organisationerna.

Tillbaka till hälsocoacherna i ”Kropp och själ”. De utstrålar stark framtidsoptimism: ”De som är skeptiska till det här, de kommer att losa, att förlora. För de kommer inte orka ha sin personal presterande på den nivån.”

Vi får väl se vem som får rätt, men jag skulle hävda att det är precis tvärtom. Om det aktuella radioinslaget lagrades i ett atombombssäkert bergrum och togs fram om 60 år skulle det vara lätt att tidsbestämma. Det bara måste komma från år 2012, för det var då som den mycket korta trend kulminerade som gjorde att människor på allvar tyckte att arbetsgivaren hade rätt att bestämma över de anställdas fritid.

Och då hälsocoacher kunde leva fett på att i arbetsplatsintervjuer pressa oss på om vi ändå inte slarvat i oss en hamburgare någon gång sedan februari.