Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Flykten från klassrummet

Foto: Magnus Bard

Att rösta med fötterna är rationellt – men bara som individuell strategi. Den nationella skolkrisen kräver en sammanhållen politik för bättre arbetsvillkor och successiv utveckling av undervisningen.

På sätt och vis får vi vad vi förtjänar: Ett samhälle som inte värderar en yrkeskår drabbas förr eller senare av svår brist.

Arbetsförmedlingens statistik visar att de vakanta lärartjänsterna i sommar är 22 procent fler än motsvarande period förra året (DN 6/8). Samtidigt gör företrädare för Universitetskanslersämbetet bedömningen att de 8.000 fler studenter som varje år skulle behöva gå lärarutbildningen inte kommer att kunna lockas dit (SVT Opinion 10/8).

Lärarkrisen är här med full kraft och verkar ha kommit för att stanna.

Men vilka ”vi” är det som får skylla sig själva? Är det eleverna som förlorar en omtyckt lärare för att en annan kommun erbjudit bättre lön? Är det de nyanlända som inte får någon undervisning i svenska? Eller kan det vara arbetsgivarna som upptäcker att de unga som söker jobb har stora kunskapsluckor?

Bara om man är cynisk eller mycket arg kan man välkomna en kris som länge kunnat förutses men ändå inte förhindrats. Här finns inget ”vi” som får sitt rättmätiga straff. Bara ett samhälle fullt av förlorare.

Bristen har gett lärare ett mått av frihet som de inte haft tidigare. Konkurrensen om personal gör att de kan få nya erbjudanden och att rektorer får lägga på några tusenlappar för att locka till sig dem de vill ha.

Men någon sedelpress i källaren har de inte. Den skolledare som vill behålla jobbet måste få budgeten att gå ihop. Antingen får de spara på annat än löner eller också kompensera sina dyra nyrekryteringar genom att också ta in billiga, outbildade vikarier – eller sänka lärartätheten.

Så om man ser till effekterna på Skol-Sverige som helhet är summan negativ. Skolor som redan har vakanser är sårbara. När fler ger sig av sprids en osäkerhet som kan skapa nedåtgående spiraler.

Systemet med yrkeslegitimation var avsett att höja kvaliteten på kåren. Men i ett läge där det inte går att fylla alla vakanser med behöriga lärare kan redan hårt prövad personal hamna under orimlig press.

På plussidan står framför allt hoppet – chansen att alltmer påträngande krissymtom ska framtvinga en vändning till det bättre. Men det handlar inte bara om urholkade lärarlöner utan om en systemkris.

Under decennier har skolan som institution försvagats, till viss del av trender som påverkar hela västvärlden: Teknikutvecklingen har skärpt konkurrensen om ungdomarnas tid och som andra samhällsauktoriteter har lärare i dag mindre gratis i kraft av sin roll än de hade för några decennier sedan.

Men till dessa allmänna samhällstrender har vi i Sverige lagt infekterade ideologiska strider om skolan: betyg eller inte, för eller mot friskolor. Och staten har gått från stor dominans före kommunaliseringen kring 1990 till total frånvaro några år senare och därefter åter mot allt större inblandning.

Lösningen måste handla om lön – men också om arbetsvillkor i stort. En gång i tiden lockades många till yrket av att det sågs som relativt fritt. Sedan dess har skillnaden mellan skollov och semester krympt och friheten i klassrummet beskurits. Kraven utifrån har skapat en allt tyngre administrativ börda och gett lärarna mindre tid att planera och själva utvärdera sin undervisning.

Framtiden kommer inte att vara som det förgångna. I ett land med sjunkande skolresultat kan klassrummet inte vara den enskilda lärarens eget rike. För att bli bättre måste människor lära av andra. Lärare är inget undantag. Efter några år av ensamarbete är det lätt att fastna i vanor som hindrar fortsatt utveckling.

Felet är inte att stat och kommun på olika sätt har försökt påverka lärare att utvärdera resultaten utan att det har skett på ett för klumpigt sätt, utan känsla för hur mängden av interventioner försämrat arbetsmiljön och i praktiken ofta motverkat sitt syfte.

För att arbetet med att förbättra undervisningen ska ge resultat måste det ske tillsammans med lärarna. De måste bli mer delaktiga och ges större frihet att själva påverka hur det ska göras. Staten bör framför allt peka ut riktningen, stödja lokala initiativ och sprida goda erfarenheter över landet. När det man gör känns meningsfullt och de positiva resultaten börjar komma brukar människor vilja vara med på resan en bit till.

Det är när hoppet förlorats folk flyr.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.