Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Valet blev rädslans triumf

Illustration: Magnus Bard

Donald Trump behöver inte tillträda för att förändra det amerikanska samhället. Redan själva valsegern har gett politiken en ny, olycksbådande logik.

Vad är nyckeln till seger? När en oerfaren Bill Clinton 1992 oväntat vann de demokratiska primärvalen och ställdes mot George Bush den äldre tycktes utgången given. Åtta år med Ronald Reagan hade följts av en lite tråkigare period med den tidigare vicepresidenten. Men ingen kunde förneka att Bush senior var kompetent och med säker hand hade hanterat den turbulenta tiden efter Berlinmurens fall.

Men egentligen handlade valet om något annat. Det ansåg Bill Clintons valstrateger: “It’s the economy, stupid!”. Genom att aldrig glömma att det bland väljarna fanns ett missnöje med ekonomin skulle den osannolike utmanaren och hans kampanjorganisation nå segern. Och det gjorde de.

Obamas enkla idé 2008 var ”change”, och efter åtta år med Bush junior var väljarnas sug efter förändring mycket starkt. Republikanska strateger var övertygade om att förutsättningarna för Obamas första seger var speciella och att han aldrig skulle kunna upprepa den. Mitt Romneys tro på framgång var så stark 2012 att han var dåligt förberedd för möjligheten att han skulle förlora. Han klev ändå upp på scenen.  Talet han höll var riktigt uselt, men han gjorde i alla fall det som förväntas av en förlorare – och det var mer än Hillary Clinton denna gång förmådde på valnatten.

Sannolikt hade hon inte något förberett tal, för även hon var intalad att närmast obetvingliga krafter skulle föra henne till seger. Efter Republikanernas senaste nederlag blev den dominerande analysen att demografiska förändringar gett Demokraterna ett strukturellt övertag. Väljarna var visserligen inte lika entusiasmerade av Obama som fyra år tidigare. Men minoritetsgrupperna hade vuxit. Dessutom var den demokratiska väljarkåren yngre än den republikanska, så medan de senare dog av hade de tidigare fått påfyllning underifrån.

Det är demografin, dumbom! Det tedde sig så logiskt. Ändå har 2012 års visdom förvandlats till 2016 års önsketänkande. Ja visst, demografin ser ut som den gör, och den har inte upphört att förändras på det sätt som förutspåtts. Men liksom när Bill Clinton vann 1992 fanns i år en frustration i väljarkåren: förändring tedde sig mer lockande än kontinuitet. Rädsla och ilska övertrumfade förnöjsamhet.

Det är de yttre hoten, dumbom! Trump har varken haft någon sådan devis eller någon ordentlig kampanjorganisation att påminna om vad som är huvudbudskapet. Men i sina egna uttalanden har han konsekvent agerat i enlighet med denna princip. Och just detta tycks nu ha fört honom till seger.

Vallokalsundersökningen, som redovisas bland annat i New York Times, ger visst stöd för en sådan tolkning. Av dem som angett invandring som valets viktigaste fråga var 64 procent republikaner och bara 32 demokrater. Motsvarande andelar för terrorism var 57–39.

Varje seger etablerar nya sanningar. Om Trump förlorat och det demografiska paradigmet bestått, så hade Republikanerna hamnat under press att gå mot mitten. Att fortsätta med en politik som känts omodern och främmande för minoriteter, unga och kvinnor skulle ha framstått som ett recept på nya nederlag.

Nu är frågan inte bara hur Trump ska klara att hantera presidentmakten. Rädslans triumf kan också förändra samhället. Många söker sig till en vinnare och vill vara med och skörda maktens frukter. Trumps svar på hur val ska vinnas blir också det republikanska partiets.

Så vad är hoppet: att Trump ska klara sig hyfsat och därmed för lång tid framåt transformera Republikanerna till Trumpismens parti? Eller att han ska misslyckas, med allt elände det kan föra med sig?

Inför sådana utsikter kan även en obotlig optimist få gråa hår.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.