Journalistik: Övertrampen inte lika intressanta som jakten på dem.

Det stormar runt Liza Marklund. Skuldfrågan lägger jag mig inte i. Inte hur mycket av det som i "den sanna historien" om "Mia" i boken "Gömda" som varit osant och hur mycket som måste vara sant för att en berättelse ska kunna kallas för sann. Det finns annat som intresserar mig mer. Som till exempel den våldsamma lusten att punktera Liza Marklund.

Det är inte första gången det blåser runt den framgångsrika författaren och skribenten. Och precis på samma sätt som det blåst runt henne har det blåst runt Åsne Seierstad. Det är som det gått lite för bra för dem. Omåttligt framgångsrika. Jämförelsevis unga och snygga. Och rika. Nej - det är bara för mycket. Här gäller det att hitta någon felaktig kommatering för att åtminstone såga av deras yrkesheder längs med fotknölarna. Jag menar, slänger syra i ansiktet på folk, det gör vi ju inte i Skandinavien. Och pengarna kan vi ju inte gärna ta ifrån dem.

Jag tycker mig se att det är huvudsakligen män - och då vanligtvis män som inte nått samma framgångar som kvinnorna - som krälar upp ur sina hålor och med fradga i mungipan och med behov av bettskena nattetid gräver i textarkiv på ett sätt och med ett intresse som jag inte kan erinra mig att någon ägnat åt de manliga storskrävlarna som från sina korrespondenttelefoner varit med om det ena mer osannolika än det andra. På en tid när det varken fanns nät eller bloggare att korrigera vittnesmål från andra sidan jordklotet hände det att läsare och radiolyssnare bjöds på historier som nästan verkade för bra för att vara sanna. Som hur någon slumpmässigt hamnat i samma swimmingpool som en afrikansk diktator och hur det intervjuobjekt som hela världen jagade just då glatt lät sig intervjuas efter att ha simmat i kapp med journalisten ett par längder.

Inget är för gammalt, inget är för litet, inget är för perifert. Inget tycks heller för grundlöst. Bokhandlaren i Åsne Seierstads "Bokhandlaren från Kabul", Shah Muhammad Rais, tänkte först stämma Åsne Seierstad för den framgångsrika boken. Sedan insåg han att det nog var mer gångbart att komma med en egen bok om författaren. Och medierna bjöd självklart på utrymme.

Liza Marklund kritiseras inte bara för vad hon skrivit utan också för de val hon gör. Som exempelvis valet av agent. En man tidigare straffad för kvinnomisshandel. Vaddå, ska han inte få yrkesarbeta? Och varför är det i så fall just Liza Marklund som ska ta ansvar för att sätta stopp för hans karriär och inte någon av de andra författarna i hans stall?

Män och kvinnor bedöms efter olika måttstock. I ett patriarkalt samhälle är det mestadels liktydigt med: fördel männen. Men det finns undantag. Dit hör synen på mödrar respektive fäder som rövar bort sina barn.

Det är en utländsk man med svart blick som hotar "Mia" i Liza Marklunds berättelse. Ungefär så ser bilden ut av de män som rövar bort sina svenska barn till ett slags arabiskt medeltida samhälle någonstans borta i Mellanöstern. Verkligheten är dock en annan. Det är kvinnor från mer av lintottsländer i Europa och USA som står för det mesta av rövandet. I 60 procent av UD:s öppna barnbortförande-ärenden är det modern som är förövaren.

Om man är feminist och journalist och om man drömmer om ett samhälle med lika möjligheter, rättigheter och skyldigheter för kvinnor och män, finns skäl att fundera över rapporteringen om blonda svenskor som rövar bort sina barn från utländska pappor och jämföra den med bilden av mörka jordanier som tar barnen från sina mammor.

Och - som sagt - varför så många har så svårt att stå ut med framgångsrika kvinnor.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut