Signerat – Gunnar Jonsson.
Socialdemokraterna begravde klasskampen någon gång runt partisprängningen för snart hundra år sedan. Riktigt död är den tydligen inte. ”Jag har känt klassföraktet i vissa kretsar”, säger den avsatte partiledaren Håkan Juholt till tidningen Östran.
Det är inte hans enda förklaring till sin olycka, men han vill gärna tro att just ursprunget i Oskarshamn provocerade fram en jakt på ”bonnläppen”. Andra socialdemokrater har varit inne på samma tanke.
Låt oss först konstatera att Juholt stod för en unik rad av misstag under sina tio månader i toppen. Det handlade om antalet, men också om de många dimensionerna. Bidragsaffären kombinerades med allehanda ogenomtänkta kursändringar och rena felaktigheter.
Finns det ändå något korn av sanning här? Har Juholt råkat mer illa ut för att han kommer från landsorten? Av dagens partiledare är det bara Fredrik Reinfeldt och Åsa Romson som kan kallas stockholmare. Ingen kan säga att ”mediedreven” skonade storstadsbon Mona Sahlin.
Stad och land är däremot en viktig konfliktyta inom socialdemokratin. S-väljare dominerar i Norrland och på gamla bruksorter. På kongresserna är skogslänen tunga medan det inte är någon fördel för karriären att vara stockholmare. Men i storstadsregionerna har partiet svårt att låta modernt.
S-regeringarna tyckte alltid att det gick att trycka dit stockholmarna lite till, exempelvis med skatteutjämningen. Kalkylen var att det gav fler röster i landet än som förlorades i stan.
Håkan Juholt såg aldrig något behov av förnyelse eller storstadspolitik, men han är inte ensam. Partiet maler på om alliansregeringens skattesänkningar för de ”rika” och har i grunden svårt att begripa varför en vanlig tjänsteman ska ha 1.500 kronor mer i plånboken per månad. Misstänksamheten mot den medelklass som använder rutavdraget lever kvar.
Dessutom finns ett slags omvänt klassförakt inom socialdemokratin. En klar minoritet i partitoppen har satt sin fot på någon högskola, och akademiker går inte riktigt att lita på.
Makten höll ihop Socialdemokraterna. I opposition blev spänningarna värre. Förakt för väljarna är inte vägen tillbaka.