Signerat - Hanne Kjöller.
Turerna kring Julian Assange och anklagelserna om våldtäkt och sexuellt ofredande har varit många och märkliga. Sedan jag läst förundersökningen har bilden klarnat avsevärt.
Inte för att jag vet hur det kommer att gå. Men klart är att det styrkeförhållande som tidigare rådde – där en rad kulturpersonligheter gick i god för Assanges oskuld och kvinnorna misstänkliggjordes – vänds upp och ned. Det finns stödbevisning för kvinnornas version medan Assange står ensam med sin berättelse.
Eventuella hämndmotiv kommer på skam då kvinnorna faktiskt inte anmält Assange. De vände sig till polisen för att undersöka om det gick att tvinga Assange till hivtest, då han mot deras vilja fått utlösning i dem. Eftersom våldtäkt faller under allmänt åtal behövdes ingen polisanmälan från kvinnorna för att rättsprocessen skulle mala vidare.
Om tvånget i övrigt skiljer sig uppgifterna åt. Men besvärande för Assange är att han svarar att han faktiskt blivit avvisad. Men att det inte skedde ”på något sätt som var betydelsefullt”.
Om anklagelserna om våldtäkt handlar om Julian Assanges anseende som människa, finns en annan del i rättsprocessen som handlar om hans image som företrädare för Wikileaks.
Assange oroar sig över vad i hans vittnesmål som kan tänkas bli offentligt. Till sist griper hans advokat, Leif Silbersky, in och uppmanar honom att tala. ”Och hur mycket av min version måste jag ge?” frågar Assange.
Förhöret med Johannes Wahlström, Wikileaks svenska kontakt, kretsar också ängsligt runt läckor. Han frågar om det han säger kommer att finnas tillgängligt för massmedier och ber om garantier för att ingenting ska komma ut till exempelvis Expressen.
Så ytterligt pinsamt. Att läcka konfidentiellt material är uppenbart i alla lägen bra. Men grundlagsskyddad offentlighet som säkrar svensk rättsskipning är mer än dessa öppenhetens apostlar mäktar med.